Livet med grabbarna

Varför gungar barn på stolar när de sitter? Jag gjorde det när jag var mindre. Jag gör det inte nu. Nu får jag bestämma själv men ändå gungar jag inte på stolen? 

Jag har varit ensamstående idag. Morgonen resulterade i en handvändning i ett av de störta kaoset jag varit med om som ensamstående. 

Jag hade lyckats samla alla grabbar vid bordet för frukost. Jag höll bara på med att göra en smörgås med falukorv på till Challe, en med makrill till Wilmer och en med skinkost till Love precis samtidigt som jag matade Love med gröt. 

PANG!!! sa det och Wilmer låg i en otäck ställning i en hög på golvet. Han hamnade med huvud och rygg på karmen mellan de två fönstrena som går ända ner till golvet. Benen låg i en salig röra rätt upp i vädret. Loffe började gallskrika redan här. Jag reagerade reflexmässigt med rädsla och skällde vansinnigt högt om hur många gånger jag inte sagt att han inte ska gunga på stolen. 

Jag plockade upp en rädd och chockad Wilmer från golvet, samtidigt som jag hade gallskrikande Loffe i famnen. Fortsätte skälla, Challe var också chockad. Wilmer såg både chockad ut och som han var på väg att börja gråta. Han tittade på den spruckna stolen. Han tittade på mig. Han tappade all färg i ansiktet och blev gråvit. Jag satte snabbt ner Loffe på golvet, hann precis få tag på Wilmer som seglade ner i golvet, saliv rann ur munnen, benen krampade. Ett glas med mjölk fick han med ner från bordet i fallet. Det var bara några sekunder han var borta men det kändes som hundra år. Loffe gallskrek och kröp mot oss. Glassplitter och mjölk.. sa snabbt pt Charlie att han skulle dra bort Loffe, vilket han snabbt och effektivt gjorde. 

När Wilmer vaknade till var ena foten och underbenet stenhårt och blekt, foten lite blåmarmorerad. Han började skrika och såg livrädd ut på ögonen. Det gjorde jätteont i benet och foten sa han. Färgen i ansiktet började komma tillbaka. Jag lyckades dra bort honom från glas- och mjölkområdet. Loffe gallskrek fortfarande. 

Vågade inte släppa Wilmer med blicken. Hämtade Loffe och vi satte oss hos Wilmer. Han tyckte att benen kändes väldigt konstiga. Fotens färg kom tillbaka. Han fick sitta en stund och röra dem lite lätt, sedan böja och få upp cirkulationen innan vi tillslut vågade på oss en resning. Det gick bra men han kände sig svag i benen. 

När han väl ställt sig upp sprang Charlie iväg och började storgråta. Han berättade att han var jätterädd och trodde att Wilmer skulle dö när han svimmade. 

Usch, det var inte den frukoststunden jag hade förväntat mig direkt. Det tog en stund innan vi samlat oss allihop efter det där. 

Jag vet inte hur många tankar som spann i hjärnan på den där korta stunden. Har han slagit i ryggen eller nacken och fått en skada på ryggraden? Slog han i huvudet? Hjärnskakning? Har han brutit benen? Fötterna? Under den korta tiden han var borta så tänkte jag ambulans.. och vad gör jag då med Love och Charlie? Vad händer om inte Wilmer vaknar? 

Nä fy! Efter en helkroppsbesiktning (ett rödrispigt märke högt upp vid skulderbladen var det enda jag hittade) av Wilmer och lite mat i våra magar och lugnade barn lyckades jag analysera situationen. 

Wilmer svimmade idag för första och förhoppningsvis sista gången. Han blev chockad och rädd när han ramlade in i fönstren med stolen, han fick ont i ryggen, jag skällde, han såg stolen, han blev ännu mer rädd när jag skällde på honom. Det blev för mycket för honom. Han svimmade av chock och rädsla. 

Cirkulationen i benen försvann för att kompensera upp allt till hjärnan som behövde syre. Benen krampade. Han har haft träningsvärk i benen idag. Ont i musklerna efter syrebrist och mjölksyra. Det var ryckiga kramper i benen när han var avsvimmad, sedan i kombination med noll cirkulation i benen och kvarvarande stel kramp vänsterfoten resulterade i den blåa kalla stenhårda foten. 

Han har pratat mycket om detta idag. Charlie också. Wilmer säger att han hörde att det brusade i öronen, att han blev yr och helt plötsligt var han på golvet med mig och hade ont i ben och fötter. Han säger att det var som att jag telepaterade mig. Först stod jag med Love några meter ifrån honom och helt plötsligt satt jag med honom på golvet i glasbitar och mjölk. 

Jag och Charlie har på Wilmers begäran fått berätta för honom vad som hände hundra gånger ungefär. 

Vi kom fram till att vi lärt oss minst två saker idag: 

1. Man ska inte skälla vansinnigt argt på barn. Speciellt inte när de redan är rädda och chockade. 

2. Man ska inte gunga på stolar. Och det handlar inte om att stolarna kan gå sönder, det handlar om att barnen kan gå sönder. Man kan inte köpa nya Wilmrar, Charlisar eller Loffemän! Man kan köpa nya stolar.. och man kan köpa nya fönster men det var ändå rätt skönt att han hamnade mellan fönstrena så vi slapp köpa nya.