Hola!
Det var en gång en medvetslös blogg.
Jag hinner knappt andas så att föreviga mitt och grabbarnas liv här priotiteras icke. Jag funderar på hur jag skulle klara av den här perioden utan mitt Sertralin? Kanske är det typ en stor dos placeboeffekt som gör att jag tror att det är därför jag fixar det.
Jag känner mig superstressad, smått otillräcklig och utan möjlighet till djupare avkoppling eller återhämtning. Men kruxet är att jag inte mår dåligt av det. Tillståndet äter inte upp mig och ihållande ångest lyser med sin frånvaro. Jag känner mig lugn men en smula sliten och trött. Men så har det väl varit de två senaste decennierna om jag inte minns fel. Jag är van vid att känna mig trött.
Jag skulle vilja hinna mer, göra mer och vara mer men inser att jag bara är en människa och jag gör så gott jag kan. Även om jag inte håller på att åka jorden runt eller rodda hundra viktiga karriärsprojekt just nu så är detta en väldigt hektisk tid i livet. En väldigt viktig tid.
Med alla barn. Två skolgrabbar med fritidsaktiviteter och en liten Loffe som förvisso är mycket klok och begåvad för sin ålder men som ändå behöver.. och kräver ständig punktmarkering. Jag vet inte hur resten av befolkningens mammor gör men jag tycker att det är knökatjockt i vardagsschemat med jobb och dessa tre pojkar. Finns ingen tid över för annat.
Men tiden rusar iväg. Vips så är de stora och förhoppningsvis självständiga och då kommer jag att sakna den här tiden. Tiden då jag inte får göra nr 2 ifred, tiden då jag inte kan sova en natt utan att bli väckt av en liten pojke, tiden då jag och min man typ bara är mamma och pappa, tiden då jag tappar tålamodet på de större sönernas brorsagnabb och bråk femtioelva gånger om dagen, tiden då jag inte har någon egentid.
Var sak har sin tid.
Det här är mina barns tid.
Wilmer och Charlie sköter sig iallafall rätt så exemplariskt i skolan iallafall. Challe följer med busströmmen ibland men startar tydligen inte nått. Han älskar både svenska och matte och är väldigt bra på det också. Jag trodde att han skulle ha lite svårt för det där för han har inte varit så intresserad av sånt förrän han började 1:an med det bara rasslade till. Om jag ska jämföra så är han tidigare än vad Wilmer var med att både läsa och skriva. Det är väldigt kul för Charlies skull för han är en sån där pojke som hatar att inte kunna saker som andra kan.
Wilmer är Wilmer. Han har en väldigt bra självkänsla. Han är sig själv och dras inte alls med i bus- och bråk i skolan. För han tycker att det är fel och då struntar han i sånt.
Jag är nöjd över att de har hyfs till att uppföra sig i skolan åtminstone.. hemma släpper de lös alla hämningar och är ibland rent ut sagt förjäkliga. Igår upptäckte jag mina två första gråa hår. Mattias säger att han började bli gråhårig 2008. Det var då han blev pappa första gången. Så kan det gå.
Loffe. Han är en härlig man. Den mammigaste jag någonsin haft. Han är i en sån där härlig period då han vill göra det mesta själv. Fast inte själv. Jag ska vara med men han ska utföra. Han ska utföra men behärskar inte teknik för att utföra alla världens sysslor självständigt. Då blir han frustrerad och då skriker han som om världen håller på att gå under. Då får jag hjälpa till, visa och då provar han själv ibland har han lärt sig men ibland inte och så skriker han så där igen.
Han är en sån där som det inte alltid funkar att bli arg på. Han är en sån där som fullständigt skiter i om mamma säger nej. En sån som inte ger sig, som flinar och gör det han inte får ännu intensivare med ett jäkligt kroppsspråk och hånande min. Ibland blir mamman vansinnigt arg och ibland skiter han i det men ibland blir han världen-går-under-ledsen. Och då får jag trösta och avleda. Sedan får vi diskutera vad som gick fel vid senare och lugnare tillfälle, det är då det går in och det är då han förstår rätt och fel lite bättre. Om jag minns rätt så kunde man säga till Wilmer och han lyssnade. Challe och Loffe är mer lika varandra på den punkten men Challe blev nog vansinnigt arg oftare än Loffe.
Loveman är den mest vältaliga ungen jag haft. Han kan typ säga allt. Känns som att han förstår allt också. I rätt sinnesstämning alltså, ibland är han som en vägg. Han har börjat räkna, han sjunger, han säger tre-ordsmeningar, han talar ofta tydligt om vad han vill. Han är lite blyg ibland när han inte umgås med sin familj fast inte sjukligt blyg utan ganska så naturligt blyg och det tycker jag är bra. Hade varit i mindre min smak om han bara kört på som vanlige trygga Loffe med vem som helst. Nä, det är nog nyttigt att vara lite reserverad och känna in läget innan man släpper fram hela sin personlighet.
Idag är jag ensamstående och har troligen hunnit få några fler gråa hår bara under denna dag. Plus att jag pmsar. Tålamod à la minus-deluxe. Imorgon är en annan dag. Jag har inte alltid pms nu förtiden, det är skönt att slippa det men idag har jag minsann känt av det. Och mina stackars huligansöner också.
Love kommer garanterat tycka om advent och tiden fram till jul. Senaste besöket på Osten har han återberättad x antal gånger. Tomtar, kossor och ost, himmelriket enligt Loffe!
Det var en gång för en månad sen eller två som pappa Gson lät Loffe sova i mitten... det var ju smart. Nu har han flyttat in i "mitten". Han vågar vägra sin säng efter denna invit. Han skriker som en stucken gris, tills rösten tar slut och han klättrar i panik upp så han hänger över spjälorna. Så jag har lagt ner det där efter bara tre snabba försök. Han blir livrädd. Han får bo i mitten ett tag.
Loffe är med sin mamma precis överallt när hon inte är på jobbet.
Huset är för litet! Vi har slängt ut matsalsbordet. Loffe har fått en hörna. Just nu har vi tagit vad vi haver men nån gång i framtiden ska han väl få lite nytt i sitt hörne.
Jo, för honom är tältet nytt. Ett fult jädra tält som jag köpte på bytesmarknaden för 20:- Han skiter i om det inte går i fas med senaste inredningmodet, han älskar sitt fula tjugokronorstält. Och det bästa av allt är att det inte kommer svida i plånkan när det går sönder. Om han handhar sitt tält med respekt kanske han kan få ett inredningsvänligare i framtiden. Än så länge sköter han sig iallafall.
Lite ro för själen tar jag mig nog ändå friheten till ibland.
Men det är nog ändå det här den här tiden handlar om i mitt liv just nu. Jag behöver ingen bänk för pusshållplats egentligen. Jag har pusshållplats lite varstans i den här tidsepoken ♥️