Mammahockey
Idag har vi haft en ishalladag hela familjen (utom Wilmer som bokade in sig hos morfar). Loffe sover så fruktansvärt bra i ishallen så det vore en skam att inte låta honom följa med.
Challe körde på som vanligt. Jag är idag sjukligt imponerad över hur duktig han är. Alltså han åker som en kung. Jag är minst sagt avundsjuk på hans åkning. Klubbtekniken börjar komma lite smått. Ibland glömmer jag att han bara är sex år. Han kommer nog bli en bra hockeyspelare när han blir stor.
Jag själv är rätt stor och jag hade hockeyträningspremiär idag. Tänk om jag börjat när jag var tre år? Då hade jag kanske till och med varit bättre än Charlie?
Jag hade Mattias stinkande väska, klev in i omklädningsrummet och sa: hej, jag ska börja i ert lag idag!
Så, då var det avklarat. Bra första intryck.. kanske? Äh. Sedan började det svåra. Jag öppnade väskan och såg en enda stor salig röra. Var i allsindar ska allt det här sitta på mig? Åh jösses.. men pratade lugnt till mig.. Pernilla, du har ju klätt Challe ett antal gånger, du fixar det här!
Ja, svarade jag. Jag vet att jag klätt på Challe många gånger men då står jag framifrån. Nu är jag i centrum av påklädningen och det är fan en hel vetenskap med skydd och sånt.
Benskydd och brallor fattade jag iallafall. Började med dem då. Damasker? Charlies är blåa och påminner om breda fotbollsstrumpor utan fot. Hittade inget sånt i jätteväskan.. har jag inga damasker? Letade och fick upp nån sladdrig tunn, svart och underklädslikmande halvgenomskinlig tygbit med kardborregrejer på upptill.. som om de vore något slags strumpliknande saker med strumpeband att fästa i korsetten som inte fanns. Aha, är detta en modern damask? Japp, det var det. Usch. Sedan axelskydd, det är lätt för det är stort och syns vart det ska sitta. Det där som sitter på bröstkorgen påminner om hummer och kräfor (så då hann jag bli sugen på det mitt i påklädningen också).
Det låg miljarder armbågsskydd i väskan (två par). Höger och vänster och sånt? Upp- och ner? Rättvända? Dom jag fick upp först var som två stora skidor avbrutna på mitten. Jag försökte byta armar och spänna och greja men jag blev inte klok på dem. Bytte och dom skar in så förbannat så armarna nästan ramlade av av blodförlust men dom fick vara kvar för dom var bättre än skidorna plus att tränarna kom in och sa att vi snart skulle vara ute på isen.
Upptäckte att det är lättare att knyta skridskor på mig själv när jag sitter i centrum för påklädning än vad det är att knyta Charlies skridskor framifrån. Halsskydd, tröja, hjälm, handskar och klubba, sedan var jag fullutrustad - pungskydd, fast jag är minus pung så det behövdes inte.
Jag klarade det!?
Lite taktik på tavlan för att gå igenom övningarna innan vi gick ut. Fasen vad seriöst?! Hjälp.
Alltså jag kände mig stel som en pinne i början. En smula obekväm i situationen. Men det lättade rätt snabbt. Till och med värken i fötterna gick över efter ett tag? Så jäkla kul. Svetten rann och jag luktade uppvärmd och uppluckrad sur Mattias/Pernillasvett efter ett tag. Det kändes som att det bara var jag, mammorna, slavdrivarna och isen. Världen runt omkring existerade inte. I början var det nån liten tjej/åkproffs som visade oss olika åkövningar som vi skulle utföra och det var ju minst sagt spännande. Där föll jag miljoner gånger och det var väldigt bra för min del. Då lärde jag mig att det inte alls gjorde ont att ramla, hela hallen gapskrattade inte åt mig heller och det var faktiskt inte så svårt att resa sig. Efter alla de där fallen så släppte rädslorna och det var då bara att köra på efter bästa förmåga. När allt var över och svetten forsade så forslade de in oss i ett omklädningrum för avslutande fysträning. Det var svettigt det också och därinne lärde jag mig att utfall med skridskor på icke är min grej men det var ju som sagt bara att resa sig igen och igen och igen.
Så, det där var min första mammahockeyträning men definitivt inte den sista :)
Egen fotograf hade jag fixat också. Fotografen har själv haft träning ikväll. En riktig hockeysöndag skulle man kunna säga.