29 november
Nu är jag inte så liten längre och förstår mer än väl att verkligheten (i många fall) inte bjuder på några 100 år... verkligheten ställer också bara upp med några ytterst få undantagsfall av lugn, smärtfri och lycklig död i sömnen.
Ett helt halvår har idag gått sedan Jimpan dog. Får man skriva "dog" eller är det för rakt på? Ska jag försöka försköna det med mer otydliga ord.. Det där med död är nog egentligen ganska så tabubelagt. Konstigt egentligen... Det är ju faktiskt bara två saker i livet som är mer självklara än själva livet. Födseln och döden. De där grejerna är inget som går att undkomma.
Att föda ett livs levande barn gör ont... men det går över. Den värsta smärtan försvinner ju så fort det nya lilla livet placerats på bröstet.. sedan kan väl efterkänningarna (babianrumpa, livmodersihopdragning/eftervärkar, sår/stygnläkning) sitta i ett par veckor.. eller månader om man har lite otur. Men det går över och kvar finns bara lycka och kärlek.
Att förlora en tidigare livs levande bror gör ont.. och det går inte över. Den värsta smärtan tränger sig in i själen så fort döden är ett faktum. Precis som vid en födsel så är nog de fysiska smärtorna värst de första veckorna (då chocken fortfarande förlamar och tynger kroppen).. men de fysiska smärtorna avtar allt mer efter tidens gång.. men kvar finns det nog ändå alltid lite smärta.
Jag kommer ihåg de kraftiga eftervärkarna jag hade i några dygn efter att jag fött Challe... Alvedon! Ja, ett par Alvedon och sedan var den värsta värken borta. Smidigt!
Jag tror att jag ibland får eftervärkar av Jimmys död. De bara kommer... och där hjälper minsann inga Alvedon. Eftervärkarna kommer inte riktigt lika frekvent och ihållande längre. Men än idag så händer det faktiskt att jag ibland få för mig att ringa till mamma och fråga hur Jimpan mår "idag"... För ett tag sedan när jag klurade på årets julklappsinköp så funderade jag ett tag på vad jag skulle köpa till Jimmy... utan en tanke på att han var död. Det är bland annat vid de där tillfällena jag får jobbiga eftervärkar.
Nu ska ingen tro att jag går runt i förnekelse och inte förstått att han inte finns i livet längre. Nej, jag vet mycket väl att så inte är fallet, men att ha levt med honom i 20 år och nästan fem månader gör nog helt naturligt att de självklara rutinerna troligtvis sitter djupare än det primära förnuftet ibland...
100 år... Jag har alltid vetat att Jimmy aldrig skulle kunna bli några hundrade år, hans kropp var redan från start alldeles för dålig för det. Jag visste att jag hade förutsättningar att överleva honom men att förbereda mig inför hans bortgång kunde jag aldrig göra. Jag visste ju att det skulle ske nån gång, men inte hur jag skulle reagera eller när det skulle bli och inte hur det skulle gå till... fast jag hade en känsla av var.. och den känslan var rätt.
Ibland önskade jag att han skulle få dö hemma och lycklig i sömnen.. fast inte än på länge. Jag kände dock på mig att han skulle kämpa in i det sista.. och att han skulle vara väldigt sjuk och behöva befinna sig på det där jädra sjukhuset... de känslorna var tyvärr också rätt..
Kloka och hjälpande ord från "Nettisboken".
Jag har känt precis allt det där... och att det finns ord för det är jag tacksam för. Ett litet tecken på att allt det jag känt/känner inte är helt främmande i sorgen. Jag får faktiskt känna så där utan att klassas som psyko. Jag tror också att jag är tacksam över att kunna få känna allt det där. Helt naturligt egentligen och troligen också behövande i sorgprocessen. Jag tillåter mig att känna, tänka, leva och med tidens gång på något sätt acceptera. De bästa sorgkänslorna är tro, hopp och kärlek (hm, ett tillägg på två positiva känslor.. inte illa).. de jobbigaste är nog inte helt oväntat skulden, bitterheten och vreden..
Jag kan leva vidare, jag fungerar i det dagliga livet.. Jag kan vara glad och lycklig över det jag har i livet och över de goda minnena jag har av en välmående men också starkt kämpande Jimmy. Han ger mig förståelse och hopp om att leva här och nu och att försöka njuta av få må bra. Jag har bättre och sämre dagar (men vem har inte det?). Jag har full förståelse över att han inte orkade längre och jag tror och känner att han har det väldigt bra nu. Något jag troligen aldrig kommer att acceptera är flertalet läkare som ansvarade för den så kallade medicinska vården de två sista åren... jag är garanterat säker på att Jimmy hade prioriterats och behandlats på ett helt annat sätt om han inte hade haft en grav utvecklingsstörning i botten eller om han träffat mänskligare läkare som inte enbart klassat hans liv som en dyr kostnadsfråga. Japp, där ligger med säkerhet all min vrede och bitterhet.
Så... ett helkonstigt halvår med mycket känslor. Det har gått långsamt och väldigt snabbt på en och samma gång. Ibland känns det som att det var igår och ibland känns det som flera år.. Jag saknar honom. Jag saknar hans ögon och blickar (som alltid sa mer än ord), jag saknar hans ljud, jag saknar hans leende, jag saknar världens mjukaste hår, jag saknar hans lugn... Jag saknar hela honom!