Födelsedag
"Vi har fått en lillebror!"
Så lätt det hela vägen till Skövde och KSS för 25 år sedan. Och tänk vad mycket som hänt sedan denna dag. Det är obeskrivligt mycket som händer under ett alldeles för kort liv.
- Jimmy ser nog oss nu.
- Han är nog här nu.
- Han sitter nog i soffan med oss nu.
- Jimmy vaktar nog oss nu.
- Jimmy kanske flyger precis utanför våran bil nu.
- Jimmy är nog hemma hos mormor nu.
- Han är säkert här runt omkring hela tiden.
Tankarna och kommentarerna från mina söner kommer ibland, utan förvarning. Helt naturligt som om det inte är något konstigt alls.. att han kanske sitter i soffan fast vi inte ser honom eller att han flyger omkring bredvid oss under en promenad utan att vi ser honom. Ibland är det jag som överöser dem med jimpaninfo.
Grejen är att han är med oss.. på ett naturligt sätt även om det inte finns så mycket naturligt som talar för att man ska vara död när man är 25 år. Men nu är det så.
Wilmer kommer ihåg saker från Jimmytiden, dels för att jag hjälpt honom med det men han kommer ihåg lite själv på riktigt också. Det går faktiskt komma ihåg saker från när man var 2,5 år. Det gör jag också. Charlie kommer inte ihåg själv, han var bara 8 månader men vi har hjälpt honom att skapa minne så han vet han också.
Jag tycker att det är viktigt att de vet vem Jimmy var och är (speciellt när han är med oss ganska mycket fast han inte syns). Speciellt när han är en väldigt stor del av deras mammas och även deras pappa liv. Hur våra liv skulle se ut om vi aldrig hade fått dela en del av våra liv med Jimpan vet jag inte men jag vet att en stor del av hur våra liv är idag beror på Jimpan.
Det tog ett bra tag för mig att inse allt det där, alltså hur mycket han har påverkat mig. Så här i efterhand är det lite sorgligt att det tog en sådan jäkla tid och att jag inte fattade tidigare. Jag är otroligt lyckligt lottad för jag kan göra både fysiska, psykiska och sociala val i mitt liv. Det är väldigt värdefullt och det är långt ifrån alla människor som har möjligheter till det av olika orsaker.
Allt går inte att påverka, det är bara att försöka acceptera det. Men att påverka och göra mina egna val när det går, det är det som det handlar om till stor del. Ett facit för några val har jag inte men det är inte meningen heller. Jag är ganska så kritisk av mig, jag köper inte allt, köper nog knappt en fjärdedel och jag har en stor integritet, detta för att jag har rätt till det, för att jag kan, vill och för att jag klarar av det. Jag bjuder på en hel del men bara på det jag själv vill.
Jag tål inte det falska, inte spelet och inte ytans prioritering. Jimmy var aldrig falsk, han var bara den han var. Alldeles underbar. Det räckte liksom väldigt långt. Han hade många svagheter men hans styrkor vägde så mycket tyngre. Det är sånt som inte alla kan se. Det är sånt man missar om djupet saknas. Det är sånt som inte går att se om man inte klarar av att se sina egna styrkor och svagheter. Det är sånt som liksom gör det hela magiskt på något sätt. Det är sånt som fyller hela kroppen med styrka och kraft när jag ibland möts av ett leende, en solstråle, en doft, en blick, en känsla, ett ljussken, en vindpust, en syn, ett ljud, en tanke eller en röst.
Snart ska mina grabbar sjunga att de fått en lillebror. Det här med att förvänta mig det värsta och hoppas på det bästa har jag lagt ner. Jag orkar inte lägga energi på att allt ska gå åt helvete hela tiden. Jag varken vill eller orkar oroa mig för precis allt längre. Jag har det alldeles för bra för att dra ner det enda livet jag har till den nivån.
Jag vet att det värsta kan hända, jag har varit med förr.. jag har gått omkring som ett litet asplöv med en delvis uppbyggd fasad och försökt dölja att jag varit livrädd för hur, när och var min lillebror skulle dö under 20 års tid och det borde räcka. Att fortsätta i det där tankemönstret resten av livet hjälper ingen. Speciellt inte mig. När jag tänker efter så var det väl inte så jädra konstigt att allt rasade till slut? Att styra tankarna är inte alltid det lättaste men det finns hjälp och hjälpmedel men i grund och botten är det bara jag själv som kan ändra på dem. Ingen annan kan ändra mina tankar.
Så nu förväntar jag mig det bästa och hoppas också på det bästa. Allt annat är idiotiskt. Vad tjänar det till att liksom gå och ladda för att allt ska gå fel? Skulle något gå fel får vi ta det då, inte nu. Det verkar iallafall som att Love låter Jimpan få ha sin födelsedag ifred. Det tackar vi för. Hade känts lite konstigt om han valde Jimpans dag men hade han gjort det så hade det fått vara så.
Mitt nattliga molande fortsätter. Jag tror inte jag sover många minuter per natt. Antingen molar det så att det är omöjligt att sova eller så är det pinkepauser, eller så värker ena höften eller så har ena höften somnat eller så vaknar jag av nån urknepig dröm. Haha, häromnatten så drömde jag att Mysan skaffat kattlucka (utan att ha förankrat detta med husägarna!!) och att hon hade bjudit hem två kattkompisarna (en verklig som stryker omkring här i trakterna (Mysans ärkefiende enl. grabbarna) och en drömpåhittad). De hade under natten möblerat om hela vardagsrummet, ganska så fint faktiskt men drömkatten hade också bajsat bakom soffan så det luktade kattbajs i hela huset. I verkligheten har Mysan aldrig bajsat inne, knappt ens i kattlådan.. kattkompisarna åkte ut på momangen och jag vet att jag planerade att spika igen kattluckan innan jag vaknade.
Jag har iallafall slutat att titta på klockan. Ett ångestmoment som bara är onödigt. Sömnrutiner finns inte längre men jag accepterar det. Jag har oftast inga tider att passa förutom när jag är ensamstående. Jag behöver då gå upp för att fixa grabbarna till skola och dagis samt att sedan hämta dem och fixa käk. Men that's it liksom. Resten tar jag efter ork och som det kommer. Jag gör inte många knop och eftersom jag inte sover något vidare på nätterna behövs det inte heller. Grabbarna är rätt så självgående, inte helt och hållet. Men om jag somnar en timme eller två dagtid så går det ingen nöd på dem. Jag sover inte djupt, jag hör dem liksom och om nån kommer ner för att fråga något så hinner jag fråga vad det är innan de hunnit ner för trappan. Men jag kan slappna av och det räcker för tillfället. "Sen" kan jag inte görs det längre på ett par år för då ska jag punktmarkera igen :) Så jag passar liksom på nu att inte ha några egna rutiner eller allt för många måsten för tillfället och tar istället dagen som den kommer för jag både vet och inte vet vad jag har att vänta.
Jag får mina bygga-bo och fixarryck ibland nu iallafall och då gäller det att passa på att göra så mycket som möjligt :)
I förmiddags åkte jag och Wilmer upp till ishallen för att kolla Challemans träning. Det tar sig! Åka skridskor har han alltid kunnat men nu verkar klubbtekniken och modet till å gå in i närkamper börjat lossa lite. Han är så liten och söt så hälften vore nog. Pauswilmer är fortfarande en av de mest underhållande människorna jag vet!! Han är Challes största fans men ibland behöver han lite pauser från att hejja på Challe och då tar han en runda. Jag och Gson stod och beundrade Challes utveckling när Wilmer ropar bortifrån en hög med gamla träningsmaskiner..
- Öh, mamma och pappa är det här en sån där slapparmaskin eller?
I eftermiddag/kväll har vi varit hos Jimpan och på Götav. Ännu ett kalas utan att han fyllt detta året med levande dagar. Men det är så det är. Det är knepigt vad tiden går snabbt. Känns på ett sätt som om det inte var alls längesedan vi firade hans 20-årsdag tillsammans med honom, det är fem år sedan vi firade hans födelsedag då han var med.
Vi käkade smörgåstårta, kladdkaka och brösten som blev över från tårtan igår. Sedan var det enligt tradition Jimmyspelet. Grabbarna blev nog ordentligt sockerkickade för jösses vad de kört järnet ikväll. Fotboll med pilatesboll och dansat som aldrig förr. Totaldäckade båda två efter att de badat bort svetten när vi kom hem.
En söt liten kusinskara.
Lottssontårta.
