Livet med grabbarna

Wilmer har föregående vecka haft det rätt tufft. Det är mer än stökigt i hans klass. Varenda gång vi hämtat honom (förutom i fredags då han ordinarie lärare var tillbaka) så har han sålt smöret och tappat pengarna. Han bli inte arg eller ledsen i skolan. Det spar han tills han kommer hem. Nej, han är inte mobbad. Men det är ett flertal individer som är mer vilda än tama i klassen och det tär på min lille W att flera timmar dagligen leva i kaos när han helst av allt vill ha lugn och arbetsro.

"Jag vill ha egentid!!!!", skriker det både av ord och kropp. Något jag lärt mig av mina söner är att det är omöjligt och nästan totalt meningslöst att försöka dra ur dem problemen när de är mitt i kaoset. Det är bättre att ta det när de lugnat ner sig, när omgivningen är lugn och när rätt tillfälle ges.

I fredagskväll när Loffe och Challe somnat var det bara jag och Wilmer. Vi pratade ut om precis allt som tynger honom. Det är mycket känslor i den där killen. Jag känner igen mig alldeles för väl i pojken. En nöjd pojke som sedan verkade fascinerad över att mamman faktiskt kunde ha förklaringar på det mesta han kände.

Han verkade också förstå att jag bara är en. Att vi är en familj. Att Loffe är liten och skör och att tiden jag och Mattias spenderar med Love inte är någon egentid. Love är liten och hjälplös och saknar mängder av erfarenheter och det går inte kalla tiden med honom för egentid. Det är mer punktmarkering med kvalité. Love kan inte gå på toa själv, han kan inte äta själv, han kan inte klä på sig själv, han kan inte klättra upp i soffan själv, han kan inte byta blöja på sig själv, han kan inte gå hoppa ner i sin säng själv, han kan inte gå upp i trappor själv, han kan inte tvätta sig själv, han kan inte spela dator och han kan inte äta allt han hittar utan att någon räddar honom.

Allt det där förstod han och han köpte att det inte handlade om egentid för Loffes del.

Man måste vara så där mycket med bebisar. Vi var ju precis så där mycket med Wilmer och Charlie också.

Han förstod. Sedan har han en till lillebror. Antingen är de bästa vänner eller också är de värsta ovänner. Skyller på varandra. Tjuvnyper, slåss, bråkar.

Nolltolerans för att slåss. Vet inte hur många gånger jag mantrat in det. Ingen tycker det är kul att bli slagen och få ont. Ingen tycker nog det är särskilt kul att slå heller. Om någon av dem får ont på riktigt så brukar det mest vara den som slagit som blir mest ledsen. Konsekvenser av att slåss = endast negativa effekter och känslor.

Men häromdagen blev jag så innerligt trött på det här förbannade impulsslagandet... "Väähäähähäää, han slog mig!!!!', gormade Charlie. Mm, men då får väl du slå Wilmer då, svarade jag alldeles uppgiven. Vadå? Ska jag slå honom?

- Ja, gör det. Jag har ju bara sagt tusenmiljarder gånger att ni inte ska slåss för att det gör ont och ni blir ledsna men ni slåss ju iallafall. Så ni kan ju fortsätta att slåss, mig spelar detingen roll längre.

Vaa? Får han slå mig?, undrade Wilmer förvånat.

Japp. Du slog ju honom, svarade jag.

Så drämde Charlie till Wilmer på benet. Wilmer som tidigare nämnt haft en skitvecka med miljarder känslor och frustrationer skrek och grät tröstlöst i minst en halvtimme. Först låtsades han att det var för att det gjorde ont men sedan kom det fram att det var för att jag sa att Charlie fick slå honom. Han sa att det kändes som att det då var jag som hade slått honom.

Jag fick otroligt dåligt samvete och kände mig som värsta psykotyranmamman men samtidigt så förstår grabbarna kanske på ett bättre sätt hur dumt och fel det är att slåss.

Wilmer har så mycket tankar och det känns väldigt tacksamt när vi får våra "egentidsstunder" och kan beta av några av dem. Det märks att han har en period av lilla-tonåren och det är mycket nytt för honom. Ingen är nöjdare än mig när han delar med sig av dem. Men som sagt det går inte dra ur honom så mycket, han måste öppna sig när han känner för det.

Challe, hm.. han är Challe. Med en vilja av stål och går det inte hans väg så finns det inte så mycket som kan avleda. Imorses som så många andra mornar så var det klädkonflikt. Jag lyckades med att inte bli arg för då blir det hundra resor värre. Vi lyckades kompromissa och grabben har tacksamt byxor på sig i skolan idag också..

Så.. enklaste ungen i huset för tillfället är.... trumvirvel... Love! Även om han flyttat sin morgonvaknartid från 8-9 till 06-06.30 så är han minst konfliktaktig i detta huset. Livet leker tycker Loffe sedan han lärt sig krypa. Precis som jag hade på känn så försvann typ alla frustrationer när han började bemästra krypningen.

En helg av ensamståendehet är till ända. Ser ut som om kriget varit här hemma och härjat.. men vad gör det om 100 år.

Igår var det hockeyträning på förmiddagen. DET är ett litet stressmoment för mig. Charlie är inte på något sätt självgående i skyddspåklädningen men jag börjar bli rätt bra på att snart ha rekord i snabbhet med att slänga på ungen all utrustning. Knyta skridskorna är fasen så mycket lättare när snörena är vaxade. Bästa köpet någonsin!

Träningen infaller sig alltid på Loffes tröttid. Han sitter i vagnen ute i hallen, Wilmer kör omkring på honom och vaktar. Jag är oroad över att han tappar humöret och blir vansinnig och att Wilmer ensam ska behöva tampas med en assur lillebror. Jo, på tal om Challe igen... även om jag tycker att jag börjar bli rekordsnabb i att fullutrusta Challe så får jag gång på gång höra hur mycket bättre hans pappa är på att ta på honom allt. Men när Challe är klar är jag genomsvettig, dunkar honom lite på hjälmen och säger att han ska köra järnet sedan springer jag typ därifrån för att letar upp stackars Wilmer och den arga bebisen.

Men det är så jäkla onödigt stressmoment för varenda jäkla gång så möts jag av en coollugn Wilmer och en supertrött men nöjd och glad bebis. Har det gått bra?

"Ja, han har varit glad hela tiden. Han fick leka med en matburk och han försökte käka upp locket."

Sedan fäller vi ner Loffe, han somnar inom ett par minuter och vi spelar fotboll i en hörna av hallen.

Alla mina grabbar är alldeles underbara och vad vore ett konfliktlöst liv? Vad skulle det bli för ungar av dem om de liksom bara köpte allt utan att ifrågasätta? Nepp, det är en del av livet.

Här värmer de sig i klubbrummet efter Loffes vila, bygger och käkar klossar.