Livet med grabbarna

Då låg Charlie i magen. Jag har alltid tänkt mig tre barn och med Challe i magen som unge nummer två och redan då tankar på ett rätt så pyttelitet boende, så var det väl ändå dags att göra slag i saken nu. 

Köpa ett nytt gammalt hus och renovera? Köpa ett helnytt hus? Bygga ut? Bara det sistnämnda har känts som ett alternativ. 

Vi trivs här i utkanten och nedkanten. Det är lugnt, det är grönt, det är möjligt (om än lite långt) cykelavstånd till allt för grabbarna. Det är noll status och prestige. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om det råkar växa tre maskrosblad i gräsmattan eller om mossan tar över hela mattan. Mossan tar förresten inte över hela mattan. Förr gjorde den det men sedan Hubert flyttade hit (den lille gräsklipparen som går på självständiga klipppromenader) så har mossan försvunnit. 

Först så hade vi tankar och idéer i huvudet. Sedan hittade vi en lämplig arkitekt för ändamålet. Sedan tog det 125 år innan bygglovet var klart. Vårt bygglov gick faktiskt ganska så snabbt. Har hört från vänner och bekanta som fått vänta betydligt längre än 125 år. Vi fick bara ett stopp-och-gör-om-gör-rätt. Det saknades en ytterväggsida på inskickad ritning (vilket arkitekten från början kanske borde ritat upp). Under bygglovsväntan letade vi lämpliga byggare. Offerter är intressanta. Det skilde bara typ 350 000 svenska kronor på de som ville ha mest och på de som vi valde. Så dagens tips: ta inte första bästa (dyraste). 

Just nu är det Byggvecka 21. Låter länge. Och det är det nog. Vi hade byggkillar de tre första veckorna. När de åkte var det vatten- och vindtätt. Resten får vi fixa själva. 

Vi.. eller supermannen står för det mesta faktiskt. Jag har hjälpt till med att sätta upp ytterpanelen, reglat och plastat inomhus. Jag fixar inte isoleringen. Varken med eller utan skydd. Jag och isolering funkar bara inte. Spelar ingen roll hur skyddad jag är. Skiten tar sig in bakom munskydd, glasögon, skyddskläder, skor och strumpor. Jag kan inte andas och det kliar till och med på insidan av ryggraden. Så min supermanskille har gjort otroligt mycket alldeles själv. 

Tid. Vi har ingen deadline. Fast just nu satsar vi på maj. Men det blir ingen avrättning om det inte är klart då. 

En veckas hockeyträningar i denna familjen ligger stående på 13 timmar i veckan (inkl restid, ombyte och dusch). Här har jag inte räknat med matcher, poolspel, Wilmers eventuella extraträningar, Loffes skridskokulsträning samt friåkning på fritid. Inräknat är heller inte Mattias materialartid med matchställstvätt, packning inför matcher och skridskoslipning. 

Så det blir en del ishallstid. Själv så tycker jag att jag jobbar jämt. Jag slutar alltid 16 men senaste helveteshalvår så har jag sällan varit hemma förrän 17-17.45.. och då ska jag till ishallen eller också är alla grabbar i ishallen och jag är slut som en ourvriden disktrasa i mitt soffhörn. 

Sedan har vi ju lille goe Loffe McQuack som bromsar ned byggtiden också. Han tycker det är kul att vara i bygget ungefär 1/100 gånger. Just nu börjar han nog komma ur en relativt intensiv period/fas i sin utveckling. Han har varit som ett osjälvständigt klistermärke ett par månader. Knappt så att en mamma eller pappa fått gå på toaletten utan att han ska få separationsångest.. med den trevliga egenskapen är det inte aslätt att bygga ett hus. 

"Är ni inte klara snart?" Ja, det är ju en fråga som dyker upp då och då. Eh, nej vi är inte klara snart.

Mattias är typ min idol och jag tycker att vi har kommit väldigt långt trots att tiden rullar iväg. Med ett par fåtal timmars hjälp från mig så har han gjort precis allting alldeles själv. Han är ensamstående mamma/pappa åt Love när jag "alltid" jobbar, han är ishallsmannen och han bygger vårt hus sena kvällar och nätter.. sedan förvärvsarbetar han ju också.

Imorgon kommer elkillen och gör klart sitt. I veckan kommer nån och sprutar isolering i taket. Sedan jäklar! Då ska alltihop OSB:as och gipsas. Och där känner jag att jag kan hjälpa till och sedan kan jag spackla och slipa och spackla och slipa och slipa och slipa. Jag tror att motivationen och glädjen kommer att öka när vi ser resultat, att det med hjälp av riktiga väggar börjar likna ett boende istället för plockepinn.