Livet med grabbarna

Jag har ta mig tusan världens finaste jobb. Mitt äldreboende har sedan ca två år sedan förvandlats till ett renodlat demensboende. Demenscentrumet som byggdes i vår stad skulle räcka för och täcka allt gällande demens. Ja, det gick la si så där en nio månader (likt en graviditet) innan kommunen akut upptäckte att det nya heltäckande demenscentrumet inte lyckades täcka behovet. 

Ja men jag kör på demens tänkte jag. Jo, vars under denna tid har coviden invaderat världen. Per Nillsson har gått på knäna som inte orkade bära upp henne och under denna period har jag hunnit med ytterligare en utmattningsdepression. Men jag är back on track sen ett år och ett par månader ungefär. 

En del får diabetes och insulin andra behöver Sertralin. Jag är hittills en av de sistnämnda men mina gener lär ge mig diabetes i framtiden. Kanske x 2 om jag ärvt det från både mor och far. Men än så länge kör jag på med utmattningsdepressioner vart 7-8:e år. 

Fast det där med diabetes försöker jag förebygga. Jo, jag har kört ett WightTrainerprogram senaste månaderna. Gått ned 14 pannor. Mår bättre i psyket och känner igen mig själv som varit rätt borttappad de senaste sex åren. 

Men back till jobbet, Demens alltså! Så jäkla svårt, krävande, intressant, spännande, givande, lurigt, klurigt, tankekrävande och alldeles perfa för Nilli. Det är svårt, lätt, utmanande och fantastiskt. 

Vår hjärna. Vilket jäkla styrcentra! Vem? Vem fasen skapade den? Så komplicerad, effektiv och briljant. Kan knappt inse hur tacksam jag är över att min egna fungerar hyfsat normalt, bortsett från hjärntröttheten som troligen är ärrat och lättriggad sedan typ 14 år tillbaka. 

Nämen ärligt talad, vilken jäkla manik eller?! 

Picko att inte vilja få en demenssjukdom när jag blir stor! Men om jag nu skulle råka få en iallafall låt mig då slippa krångliga BPSD för mina barns och min omgivnings skull. Och skulle jag råka få dem låt mig då hamna på ett ställe med rätt vårdpersonal som kan hjälpa mig, förstå orsakerna och mig, hitta vägar och lösningar för att hjälpa mig. Detektiva in till bristningsgräns för att hitta den bästa lösningen här och nu. Inte ge upp om lösningen inte funkar imorgon. Fortsätta leta, fortsätta och intressera sig, fortsätta det där lösningsfokuserade. Inte droga ned mig i brist på intresse, okunskap och personalbrist. Prioritera min livskvalitét. Jag kommer troligen inte kunna sätta ord på vad just det innebär för mig men låt mig omringas och tryggas av personal som ser mig, läser mig och hör mig utan att jag behöver använda ord som inte längre finns kvar i mitt vokabulär. 

Jag hade löne/utevecklingsamtal för ett tag sedan och en av frågorna var typ: Vad motiverar dig i ditt arbete.

Vad svarar man på det? Jag svarade snabbt utan att behöva tänka.

Ögonen. Lyckliga, tillfredsställda, tacksamma och lyckliga ögon. 

Det är allt. Det är värt allt. Det är värt mer än det som kommer in på kontot den 27:e varje månad. Hade jag varit miljardär och inte behövt arbeta en endaste timma mer i hela mitt liv… ja, då skulle jag tamigtusan kunnat arbeta gratis för just de där ögonen. 

Att komma in i en annan behövande människas livsvärld och åstadkomma de där levande gnistrande ögonen med hjälp av de erfarenheter, kunskaper och den vårdande förmåga jag lyckats bygga upp under åren är liksom att peaka för mig. 

När orden inte längre finns kvar men när ögonen utstrålar mer än tusen gånger tacksamhet. Alltså jag smälter, fylls och växer.

Vem är det som har fått mig att värdesätta detta? 

Utan tvekan är det Jimmy. Där fanns inga ord. Det behövdes inga ord. Hans kommunikativa förmåga saknade ord. Men han berättade mer om världen, mänskligheten och det mäktiga som ord inte klarar att innefatta för mig än vad all ord i världen någonsin kunnat göra. 

Jag är så tacksam för tiden med Jimpan och allt han lärde mig utan att säga ett endaste ord. Han har skapat känselspröt i mig som jag säkerligen aldrig haft tillgång till om jag inte fått låna in honom i mitt liv. Känselspröt som också kanske gjort mig lite skör i skalet och mottaglig för mer än vad jag mäktar med ibland. Men jag skulle aldrig i världen vilja korta av dem. Jag har otroligt stor nytta av dem. Att de tröttar ut mig ibland kan jag leva med. I gengäld har jag fått många otroligt positiva upplevelser. Min känslighet gör nytta och skillnad och det är Jimpans förtjänst. 

Jo, jag fick ju lite covid tillslut. Trodde jag var immun eftersom jag arbetat och typ bott i det i flera omgångar. Men det slog till när jag var trippelvaccinerad och redo för’t. 

Onormalt torr i halsen i ett par dar. Mina ovaccinerade barn hade det lite kämpigare, mitt dubbelvaccinetade äldre barn fick det lindrigare. Jo men detta var nog den lindrigaste mördarsjukdomen jag haft. Vaccin är underskattat! Postcovid? Nepp, inte mer än den postcovid jag haft de senaste 14 åren. Lite sjukt att jag fick postcovid 12 år innan covid kom till världen. Det är fasen inte illa pinkat! 😉