Livet med grabbarna

Att födas är nog i de flesta fall ganska enkelt. Jag har iallafall inget minne av den långdragna förlossningen jag orsakade. Jag har inga men av sugklockan som drog ut mig. Jag är tacksam över en av de två självklara sakerna här i livet. Att jag föddes. 

Men även om just födseln och döden är de enda självklara här i livet så är det också de där händelserna som väcker allra flest känslor. 

Födseln.. den bara händer liksom.

Liksom döden. 

Jag vet inte vad som händer när vi dör. Det är för mig ganska skrämmande. Faktiskt. För jag vill veta allt. 

Hur jag än vänder och vrider, hur mycket jag än googlar så kan jag inte få de svar jag vill ha. 

Jag tycker bara att det är så jäkla sorgligt att man inte finns när man är död. Att man fattas. Att man då bara finns i människors tankar och minnen.. Att på någon sekund gå från levande till död. Det kan vara utdraget eller gå snabbt men själva dödsögonblicket sker i just ett ögonblick. Vad händer där? Tar det slut? Är det över? På ett ögonblick? 

Jag hoppas. Jag hoppas på att man blir fri. Fri från allt lidande. Fri från ångest. Fri från undran. Fri. 

Om själen vandrar vidare så hoppas jag på en fri själ. En själ som inte fastnar i tankar, händelser, mönster eller ögonblick. En själ som inte behöver känna saknad. En själ utan måsten, utan strävan eller längtan. 

Jag hoppas på att våra fria själar får mötas igen på en plats helt fri från lidande. En plats där de fria själarna får omges med de själar vi en gång i tiden levt tillsammans med då våra själar levde inuti våra kroppar på jordens yta. 

Att de själar vi mött i det levande livet som betytt något för oss ska få omges med varandra igen. Dem vi saknat och längtat efter, dem som fattats oss i vårt liv. Att de själarna ska få mötas, helas och att de tillsammans i kärlek och värme vi ska få dela friheten. 

Döden skrämmer mig men jag hoppas. Det självklara är inte enkelt. Livet är inte alltid enkelt. Målet med livet är att leva det och att göra det så bra som möjligt. Det är det jag försöker med men vägen är inte alltid spikrak. Det är inte meningen heller. Meningen är att fylla livet. Från födseln till döden. Jag kan bara påverka det jag kan. Inget mer. 

Om det så där som jag hoppas på att det är efteråt så har Jimpan fått mycket kärlek och värme att dela friheten med idag.