Challe med lite dödsångest
Påväg till bilen hann han ändra sig rejält. "Jag vill inte gå till tandläkarn, jag vågar inte gå till tandläkarna." Jag försökte tala honom lugn men tårarna rann lite sakta..."Jag gillar inte tandläkarn, jag gillar inte natt och jag gillar inte månen!" Det var inte ens natt ute och nån måne kunde jag inte skåda på himlen.. Hm, i efterhand slog det mig att stackars lille plötsligt akute tandläkarrädda Charlie faktiskt kanske hade en liten släng av dödsångest (med tanken på hans nytillkomna månfruktan alltså)?!? Kan man ha det som treåring inför ett rutinbesök hos tandläkaren... han som aldrig minns att han varit hos (första rutinbesöket)?
Han kanske har sett för mycket på den där Lotta på Bråkmakargatanfilmen? Jag fick iallafall bära det rädda lilla barnet, knappa in hans personnummer och försöka få honom på andra tankar. I lekhörnan läste vi böcker, lekte med allt han kunde hitta och han började tycka att det kanske inte var så farligt hos tandläkarn. Han kanske har en känslomage precis som sin mor för helt plötsligt behövde han sköta magen och efter det back to lekhörnan. Efter en lite lång stunds väntan (enligt den trötta nattarbetarn) ropades Challes namn. Skräck i ögonen och han höll sig som en liten klisterlapp mot mig när jag bar in honom.
Snacka om pedagogisk tandsköterska! Hon hade varit med förr minsann! Den trötta nattarbetarn njöt av pedagogiken medans Challe långsamt men säkert mjuknande inför den tokiga tanten. Charlie hade på vägen dit bestämt sagt att han inte ville ligga i nån säng hos tandläkarn. Jag talade om att han inte behövde ligga i nån säng och att det bara var en häftig radiostyd stol men den ville han heller inte sitta i. Det löste sig rätt bra för han satt i mitt knä hela tiden i olika stolar. Jag höll nästan på att somna i den radiostyrda stolen. Grabben skötte sig mycket bättre än Lotta. Han öppnade munnen på beställning. Pepparkakan var till min stora glädje borta. Jag hade förvarnat lite pinsamt om att den fanns där... precis i samma veva som jag talade om att vi inte är någon fikafamlij och knappt aldrig har kakor och bullar och sånt... 20 små fina tänder utan pepparkakor hade han. När tandläkarn kom in första gången skickade den tokiga tanten iväg honom igen... hon ansåg inte att Challe för färdigbearbetad och sa att hon hämtade honom senare. Namnet lät grekiskt och hon intygade att så var fallet. Då lyste det upp i greklandslovernas ögon och vi pratade Grekland en stund innan greken fick komma in och fortsätta greklandssnacket med en modig och välbearbetad liten Challeman. 20 tänder denna gång också... plus lite rävöronuppsnappad mammainfo. Underbett och nåt annat bettfel. Är det tuttens fel?.. undrade jag. Nja, lite sa greken men det är mer än så.. troligen nån skelettdefekt. Ärftlig? Har nån av er haft tandställning?.. undrade han. Inte vad jag vet. Inte jag iallafall. Gson kanske haft nattandställning men jag är inte hundra. Däremot så minns jag nu efter fyra timmars välbehövd sömn att det var tjat om bettfel och underbett när jag var ung... men det växte bort av sig självt och nån tandställning blev det aldrig.
Tandställning är en värdslig sak. Det är ju inget farligt så en sån kan han la få om det behövs i framtiden. Fast förhoppningsvis kanske det växer bort.
Den lille sprang lycklig i korridorerna med sin fina nostalgiska affisch och sin lilla klistermärkeskarta efter besöket. Tusen ton beröm fick han och han var så nöjd med sig själv!
Väl på dagis blev det lite dämpat igen. Helst av allt ville han följa med mig hem. Jag somna nästan ståendes när jag snällt försökte klä det motvilliga barnet... och Gson som fixat dit allt jag behövde (när han lämnade Wilmer så att jag snabbt skulle kunna dumpa Challe och få gå hem och däcka) hade självfallet glömt en tjocktröja till barnet som absolut inte skulle gå ut i kylan med alla sina vänner... och absolut inte utan nån tjocktröja sa vi båda två. Jag hittade nån tröja i Wilmers väska och krängde på honom. Då började han stilla gråta.. "inte Wilmers tröja! Jag gillar inte den, jag vill ha en egen tröja!!" Åh, ok då lille barn då går jag väl hem och hämtar en tröja. Snabba zombiesteg hem och lika snabba tillbaka. Hepp, fortfarande inte nån nöjd Challe. Efter lite otröstligt tröstande och joxande skickade de hem mig. Jag hade då inte lyckats klä ungen men de fick ta över för Challe blev bara mer och mer klistermärke. Det brast rejält för honom när jag lämnade honom.
Usch, jag gillar inget med att lämna honom så där ledsen. Oftast så springer han in och lämnar sig själv likt sin bror men nån gång då och då blir han ledsen, klistermärkig och försöker diskutera sig med hem igen. Då känns det en aning tungt i mammasjälen. Lilltussen... men jag vet att det går över snabbt och att han har det väldigt bra där han är.
Innan månades slut ska han bli Bergatroll inne hos Wilmer, något han verkligen ser framemot. "Jag är en väldigt stor kille nu mamma!" Mm, det är han nog men förevigt också mammas lillkille.
Den dagen han går med på att kassera tutten kan jag nog lite mer helhjärtat hålla med honom om att han är en stor kille :) Men tills dess får jag låtsas-hålla-med-honom. Jag ska försöka fixa ihop en bra deal med tomten..