Livet med grabbarna

- Inget tjat

- Inget gnäll

- Ingen stress

- Inga sömnavbrott

- Inget bråk

- Ingen konfliktlösning

- Ingen tålamodssprängning

Men bara för att vi varit lediga från grabbarna betyder inte det att de inte varit med oss. Minst 60% av samtalstiden har nog handlat om grabbarna ändå. Men jag tycker att vi bör ge oss själva ett par klappar på axlarna över att vi klarade av att i ca 40% bara vara vi. Alltså inte mamma och pappa, utan bara Mattias och Pernilla. 

Var sak har sin tid och om 15 år så har vi antagligen eventuellt bara lille Loffe på 16 bast hemma och inte skråen kommer väl han vilja följa med mamsen och papsen på spahelger och sånt. Att det nu går två år mellan varven då vi lämnar grabbarna för två hotellnätter är alldeles lagom. Vi behöver "egentid" men vi behöver också tiden med grabbarna nu. För i framtiden kommer vi sakna allt det där vi varit lediga ifrån dessa dagar. Och vi började såklart sakna det när vi var borta också. Hur fanken kommer det bli i framtiden egentligen? Nu visste vi ju var dem var och att de hade det så bra som det bara går att ha (hos mormor och morfar). I framtiden kommer vi inte kunna veta var de är och hur de har det jämt. 

Hur som haver så har vi iallafall haft tre underbara dagar i Varberg utan våra söner. Bara jag och min man. Det bästa av allt är att vi insåg ganska så snabbt att vi inte bara är mamma och pappa. Vi är fortfarande vi. Efter nu 19 år (beroende på hur man räknar) så har vi inte alls något emot att bara vara vi. Jag är mer än lyckligt lottad över att ha den där Gson i mitt liv. Att få dela mitt liv med just honom. I glädje och sorg. Tänk att vi hittade varandra så där otäckt unga? Det var väldigt bra! Och jag känner absolut inte att jag har missat något bara för att jag råkat stadga mig vid 13 års ålder. Jag hittade rätt liksom. 

Vi råkade hoppa in i den här affärn både på dit- och hemvägen :)

"Flytta på dig så jag kan ta kort på maten!"