Scenskräck
Jag blir galen på denna krupp, Moget att det ska bryta ut när ungen är nio bast liksom. Inga av mina barn har som bebisar eller småbarn haft krupp. Men nu. Wilmer är ju nästan vuxen (tio år). Ända sedan förra året så har han inte kunnat har en förkylning
eller en halsontssjukdom utan att också drabbas av denna förbannade hosta.
Inget hjälper. Det är bara att vänta ut. I november (åhhh älskade fina november) så hann han kruppa i två veckor, han var fri i två dagar med paus efter en vecka för att det sedan skulle dra igång igen. Han missar ju förbövelen hela 4:an!! Tänk ifall
han får gå om ett läsår pga att han gått och fått krupp på äldre dar? I söndags drog det igång igen. Han inhalerar koksalt varannan timme nu på ordination från sin mamma genom råd från hennes chef. Kortison och adrenalininhalationer har noll effekt.
Koksaltet fuktar åtminstone och Wilmer tycker det är skönt. Hostmedicin av alla dess sorter, färger och former funkar ingenting.
Har jag nångång ingenting för mig kanske jag kan hoppa in och vika som lärare i typ 4:e klass. Hemundervisning har det blivit en del här nu så jag börjar kunna det här.
Challe hade hockeymatch i lördags. Efter den var han som en trasa.. en trasa med feber. Loffe var med mig och mamma på Liseberg i söndags, han var inte sig själv riktigt. Nattskräckade mitt på ljusa dan efter en tupplur i vagnen (han har inte sovit dagtid
sedan i våras). Inatt hade han feber.
Idag har han varit feberfri så han fick ta en snabb liten tur till dagis (förlåt för ordvalet) ikväll så han kunde vara med på utomhusluciatåget. Först var han chockad och ledsen över alla människor som stod runt omkring men lugnade sig rätt snabbt.
Efteråt fick den lille mjukdjursliknande gulletomten tusen kramar och beröm från mamsen och papsen över hur duktig han var som världens bästa tomte... han såg lite lurig ut och sa: Jag var ledsen först men det gick över.. (och sedan såg han ännu
lurigare ut).. jag sjöng ingenting!
Men hemma utan någon större publik där sätter minsann inte nån scenskräck in och hämmar pojken. Han sjunger mer än något annat av mina barn någonsin gjort.
På tal om scenskräck förresten.. den måste han nog ärvt av sin storebror Charlie. Loffe har dock en lite mildare variant. Challe vägrade ju till och med att deltaga ett år och ett annat år så skrek han som en stucken gris innan han tillslut gick
med på ett framträdande där han stod med armarna i kors och tjurade med den suraste minnen i världshistorien utan att röra på munnen en endaste gång.