Livet med grabbarna

(varning för djup Anna Gson)

Har nog varit dåligt med djup nu det senaste.. trots det så finns det nog lika mycket inuti mig som vanligt.. om inte mer. Men här ser ju vem som helst och delar av det jag har inom mig nu kan eller orkar jag inte dela med vem som helst. Det är ju skönt med valmöjligheter i den frågan och det är skönt att jag kan lätta på djupet hos de jag väljer.. Fast visst behöver jag nog tömma lite här också. Känner mig både trött och full i huvudet.. så nu gör jag ett försök till att lätta lite på trycket.

Idag har jag varit på en heldags föreläsning om "Att få leva tills man dör". Tror nog de flesta i vår kommun inom äldrevården har varit på den.. nu var det typ extrainsatta föreläsningar för sjuksköterskorna.. Vi glömdes visst av i första omgången! Mycket intressant och tänkvärt. Det får mig verkligen att fundera på om jag är på rätt ställe. Jag tror inte att jag fixar 9-timmars dagar utan att hinna pinka så länge till. Jag tror inte jag fixar att slänga fram en lugnande tablett till mina patienter för att jag inte har tid till ett lika (mer) effektivt lugnande samtal utan tablett så länge till. Jag tror inte jag fixar att inte "hinna med" alla så länge till och jag tror inte jag fixar att känna mig så jäkla otillräcklig hela tiden. Jag tror inte jag fixar att inte få med helheten. Det är inte så jag vill arbeta. Det talar otroligt starkt emot min arbetsmoral.

Imorgon går jag upp i procenttid. Blir det inte bättre av det så är det nog dags för något annat. Kanske är mättad på korttid nu? Fast jag tycker ju att det är så jäkla kul när det funkar!

Jaja, det ger sig väl med tiden.. Ingen ide att ligga här (i sängen bredvid en djupt och lugnt sovande W) och klaga.. Får försöka göra något åt det istället. Livet är lite för kort för att klaga på saker som man kan ändra på..

På tal om livet.. eller döden. En fullgången graviditet brukar ju vara 9 månader.. Av väntan, nyfikenhet, lite rädsla, mycket kärlek, förändring, spänning, frågor..

9 månader.. av död då? Ja, en jäkla massa frågor, en STOR förändring.. rädsla, mycket kärlek men även smärta. Kanske också en väntan och nyfikenhet av stor art som lär få följa mig resten av livet? Tänk om jag bara kunde få svar på allt? Inte kommer han väl tillbaka för det men jag undrar ju precis hela tiden.. Hur var det? Hur är det? Finns han någonstans? Vad gör han? Hur mår han? Går han? Ser han mig? Hör han mig? Läser han min blogg? Har han det bra?

9 månader av ett växande liv och 9 månader av ett dött liv gör väldigt stor skillnad för mig som lever.. Lever medan resten är som det är.

Tänk vad oerhört maktlös man är inför döden egentligen. Har den bestämt sig så finns det nog inte så mycket man kan göra åt den. Ibland kanske det går att skjuta på den lite, ibland kanske det går att lura den lite.. men har den väl bestämt sig på riktigt så har man nog inte mycket att sätta emot. Jag har väldigt svårt att ibland förstå hur den lägger upp sina mål.. Varför inte vänta tills alla är 100 år och fått leva långa och lyckliga liv..? Tänk om det hade varit lag på att den kom under natten efter hundraårskalaset när man sover lugnt och tryggt. Att man då hade kunnat få göra färdigt allt och få känna sig nöjd och trygg med att följa med.. Men inte då.. döden plockar precis vad den vill ha.. utan att fråga eller be om lov. Förbannade död!

Ibland har jag tänkt att jag inte är rädd för självaste döden (min egen).. alltså det som kommer efter livet. Men... jag är livrädd för att mista, livrädd för att missa, livrädd för att förlora mina nära.. Livrädd för tiden innan (om jag behöver vänta sjuk under långdraget förlopp). Är det inte det som är döden? Eller vad är det egentligen? Är det dödsögonblicket eller är det att man inte lever längre.. eller är det båda delarna?

Det är lättare att definiera livet. Kanske beror det på att jag lever och aldrig varit död? Det är väl konstigt att det ska finnas forskning på allt.. kan ingen bara ta reda på vad som händer efteråt eller? Fast det är väl troligen inte tänkt att allt ska gå att förtydliga, förklara och bevisa.. och om alla skulle dö natten efter sin hundrade födelsedag skulle nog livet tas förgivet alldeles för mycket.

Jag får passa på att leva nu helt enkelt.. med allt som hör till. Min död lär jag ju träffa på förr eller senare ändå..

Jag saknar min bror. Jag tänker på honom dagligen... Flera gånger. Ibland kommer det omedvetet, ibland är det planerat, ibland är det orsakat av något som påminner om honom.. ibland är det orsakat av världens underbaraste Wilmer som verkar vara precis lika fullproppad med tankar och funderingar precis som jag.. Hans härliga utlägg om månar, hjärtan och berättelser om Jimmy gör mig varm i hela kroppen..