Mamma Mu
Ensamstående (större chans till blogginlägg tydligen). Jag är tredagarsledig igen. Rätt gött efter en ganska så intensiv vecka känns det som. Ibland funderar jag på det där som den där läkaren sa när jag inte alls mådde bra... att "alla som arbetar på korttiden borde ha kuratorkontakt regelbundet". Resurser till det? Hör ju inget annat än att vi ligger back en halv miljon.. Men jag har nog rätt bra resurser nu förtiden ändå så jag klarar mig och jag har världens bästa arbetskamrater och jag är ingen robot. Tack för det! Men ibland blir det lite mycket och då får det väl vara så, det lägger sig med tiden. Jag kan stänga av, vara professionell men ALLT kan liksom inte bara rinna av jämt, ibland behöver jag bena ut, grubbla och reflektera sönder saker innan jag kan slänga't i ryggsäcken och bli ännu rikare på erfarenheter och... ja, jag har det jävligt bra kan jag återigen konstatera.
Det är en gåva att kunna tänka, minnas, känna, tycka men framförallt välja.
I onsdags var jag och lille Love (han heter nog så tror vi allihop) på O'Learys med några jobbarkompisar. Typ bara hem och vända efter jobbet.. det börjar bli tungt nu. Med 15 pannor extra (inkl lille Love) så kan det inte annat än att kännas. Eventuellt kan det
hända att jag dubblar detta de kommande 10 veckorna. Då har vi en total uppgång på 30 kg som med Challeman. Vi får se var vi landar denna gång.
Vi käkade och körde Quiz. Gick inte asbra men det var förbenat trevligt iallafall. Jag trodde jag skulle somna av trötthet och matkoma innan Quizet men sällskapet gjorde att jag glömde av både trötthet och matkoma.
I förmiddags tog jag igen ett par timmars sömn från veckan som gått. Sedan gick jag och hämtade Wilmer. Med fogbältet såklart! Det tar för mig idag en timme att gå tur och retur till skolan!! Hemskt va? Men precis som MammaMu alltid brukar säga: Det går. Men jag är inte i min fitaste form direkt... äh, skit samma och snacka om kvalitétstid med Wilmerman. Tänk vad jag och Lille Love ska ränna i springfart till skolan i framtiden (utan fog- eller ryggvärk) och sedan kvalitéa hem med Wilmer.. och till hösten även med Charlie.
Jag och grabbarna har gjort stan i eftermiddag i regnrusket.
..och vi har kollat på Wilmers träning. Jo, det är väl bara att konstatera att jag är en smula överhormonell. Jag kan bli vansinnigt arg, jag har nada tålamod och en mycket låg irritationströskel men de där hjärtliga och positiva känslorna ligger typ också utanpå. Häromdagen när jag satt på läktarn och kollade på Challes hockeyträning började jag nästan lipa av stolthet när Challe pilade fram på sina grillor i rekordfart. Jag förstår inte hur han klarart?! Det var stafett och det skulle åka så fort de kunde.. varenda gång det var hans tur så var han som en raket. Klubbteknik, puck och matchregler är under upplärning (grabben är bara 5 år Pernilla!!) men han kan verkligen åka skridskor!.. skitfort!
Samma ikväll. Med Wilmer! Den där pojken som saknat kroppskontroll och
förtroende för att utnyttja sin hjärna och tyngd i närkamper. Men det har hänt något och det gör mig så jäkla lycklig så jag typ nästan börjar lipa av att bara tänka på det nu. Wilmer som alltid gav upp för i världen.. han ger inte upp längre. Han är med hela tiden. Han tycker det är jättekul. Han får beröm. HAN tar för sig. Men det viktigaste av allt han är nöjd och trivs med sig själv och det han gör.
Wilmer F håller på att utvecklas till en spelläsande kraftfull ångvältsback :)
Efter dusch var de välförtjänta deras fredagsmys.
Familjen Rysberg är grabbarnas favorit om någon undrar :)