I veckan som gått

I veckan som gått har jag haft avslutning hos kuratorn. Det gick bra och när jag tänker efter så mår jag faktiskt förbannat bra nu. En del dagar är sämre, andra är bättre men alla dagar däremellan är faktiskt ganska så bra och det är en stor skillnad mot förr. Extrem trötthet vissa perioder har jag typ accepterat och den får jag helt enkelt leva med eller eventuellt försöka göra något åt. Det lutar mot det sista alternativet där och jag vet precis rätt medusin för ändamålet. Mer regelbundna formbesök, mer vardagsmotion och mindre soffhäng och mindre ge-vika-för-tröttheten-och-låta-den-styra-mitt-liv. Om jag ska se den sista konstiga meningen ur MI-anda så är den helt fel uppbyggd. Det gäller att starta med det negativa och avsluta med det positiva för att på så sätt automatiskt fokusera bättre på det positiva. 

Vi har varit på utvecklingssamtal med Wilmer. Det var nästan så att det började rulla tårar ner för mammans kinder. När det liksom har varit som jäkligast med min självbild så har jag faktiskt funderat på om jag är så bra på det här med mammagrejen. Jag vet inte om det är jag eller Mattias eller Wilmer men jag tror och hoppas på att det är en kombination av oss allihop.. plus Challe på ett hörn också förstås. Wilmer är en underbar människa!! Han har hamnat i en klass som är "en smula stökig".. och han HAR inte tappat bort sig själv. Han är fortfarande sig själv. Den klimatsmarta, empatiska, tänkande, intresserade, reflekterande, respektfulla, lättlärda, snälla och genomgoa kille. Min Wilmer. 

Jag med min överanalyserande förmåga har ju trott att han kanske skulle tappa bort sig själv i röran, att han liksom skulle påverkas av den negativa miljön. Det har han inte. Jag har också haft tankar kring att han kanske skulle få svårare med inlärningen eller inte samma förutsättningar till den i en stökig miljö där "problembarnen" (ursäkta uttrycket) skulle ta all tid, eller alldeles för mycket tid och att tiden för min Wilmer liksom inte skulle räcka till. Den där tanken bekräftades av fröken för hon hade precis samma tankar men hon verkade nästan lika rörd och lycklig som jag när vi gick igenom Wilmers "prov".. han kan allt som han ska och lite till och det är en alldeles underbar känsla att få det så där tydligt, svart på vitt framför sig. 

Båda grabbarna har massor med vänner och leker för fullt. Dagis, skola, hemma, borta. Det borde ju typ vara som ett slags intyg på att de är rätt hyfsade människor? Challe som lipat som sjutton när vi lämnat honom på dagis har slutat med det sedan en tid tillbaka. Det är skönt för sånt där tycker jag är lite jobbigt. Det var inte längesen jag fick bära en gallskrikandes unge mitt i vinterväder iklädd inga ytterkläder alls för att han ålade sig som en ål och försökte med all sin makt att slippa klä på sig för att slippa gå till dagis. Kontraster är bra trevliga, särskilt nu när han typ springer till dagis... och knappt hinner ta på sig sina ytterkläder för att han så gärna vill dit. Enda dagisproplemet nu för tiden är att han VÄLDIGT gärna, väl där vill bestämma själv vad han ska ha på sig när han ska gå ut... och då kan jag meddela att han fyllständigt skiter i vad det är för väderlek, eller nja, han vill tvunget klä på sig tvärtemot värderleken och då uppstår en konflikt och herrn visar öppet sin sämre skrikiga låt-mig-få-som-jag-vill-annars-slutar-jag-aldrig-skrika-sida. Detta har han ju kört med hemma, sedan urminnes tider... från cirkus 1,5-års ålder men det är helt nytt att han nu visar upp beteendet utanför familjen. Synd (eller tur) för honom att han inte kommer så vidare långt med detta även utanför hemmets fyra väggar :) 

Jag jobbade i tisdags och det var verkligen en sån där 180-dag där jag varken han pinka eller äta. Sådana dagar funkar emellanåt men i längden icke optimalt. Igår och idag har jag varit på utbildning. MI. Motiverande samtal. Otroligt intressant! Jag har försökt träna på Gson utan att tala om detta för honom men han undrade vad fan det var för fel på mig... så jag får nog träna lite mer. Men utan att han förstod så fick jag faktiskt ut mer djup ur honom än någonsin med denna teknik så jag ska allt fortsätta. Men jag behöver jobba lite på detta så att han inte förstår när jag MI-snackar med honom. Fungerar säkert utmärkt på ungarna också. Skrikchalle är ju nu när jag tänker efter ett alldeles utmärkt mål för detta. Tänk om vi aldrig kommer att bråka mer då? 

I eftermiddag har jag rastat kottarna på berget. Pass på innan snön faller imorgon :)
Här leks det tjuv och polis. 

Våra vänner joinade oss en stund. Noomie var en riktig gungfantast och jag är tydligen en usel pedagog men rätt bra på att göra flera saker samtidigt.. 

Ett exempel på det:
- Gunga och underhålla Noomie
- Tjafsa med en okänd jobbig unge som sa till Wilmer att han var mycket bättre än honom för han var sju år och gick i ettan...
- Hålla två kickbikes och två hjälmar i ena näven så att en liten skrikig unge inte kunde knäppa på sig Challes hjälm en gång till eller sno en kickbike och köra iväg med den och slå ihjäl sig medans hans föräldrar satt och grillade långt bort..
- Ta springfart på Challe som placerat sig i en bebisgunga. 
- Tala om för lillkillen som försökte rycka till sig hjälmar och grejer trots att jag höll allt det där i min högra hand att han fick säga till hans egna mamma och pappa att de för införskaffa egen hjälm och kickbike åt honom... trots att vi troligen inte pratade samma språk.
- Presentera Noomie för den katiga sjuåringen och tala om för honom att hon bara var noll år men trots sin ringa ålder fungerar alldeles utmärkt som människa hon också. 
Och allt detta skedde typ precis samtidigt = multitasking

Glömde att nämna att jag under multitaskingen även fotade lite också.. men just i det ögonblicket var jag tvungen att frigöra min högerhand från vakt av sönernas hjälmar och kickbikes.
Allmänt