Livet med grabbarna

Idag har jag varit mamma i åtta år. Tjolahopp vad tiden går!

Han den där lille knubbige gaphalsen som jag fick i min famn... har jag fått dela livet med i åtta år redan. Vad gjorde jag innan Wilmer fanns? Jag minns inte. Jag vill inte veta heller för den delen. Att något så naturligt som att skaffa barn kan vara så magiskt?!

Lite kärlek, ett ägg och en Wilmerspermie och sedan har vi helt plötsligt en underbar unik individ i våra liv. Skulle kunna se det som en självklarhet att ha honom i mitt liv men det gör jag inte. Varje dag är ett privilegium, en stor gåva och en obeskrivlig lycka.

Jag har fortfarande inte blivit gråhårig, även om vissa duster med ungen lätt skulle kunna orsaka sådana hårstrån. Men även dessa duster skulle jag inte vilja byta mot någon eller något annat. Det är en del av livet, en del av både hans och min personlighet och utveckling. Han är en bra människa Wilmer F. En minitonåring (med humörsvängningar och allt som hör till) med ett gott hjärta, en del jäkliga baktankar, mycket glädje och han bjuder mycket på sig själv.. när han känner fört. Han är smart, uträknande och lägger ofta ihop 1+1 utan att behöva ha förklaringar till allt. Han förstår och han har öronen på spets nästan jämt (undra var han ärvt den egenskapen ifrån?). Han tänker ut hypoteser gällande det mesta i sitt huvud, analyserar, vrider och vänder och sedan när allt är lugnt kan han komma med de allra djupaste och ärligaste frågeställningarna. Jag blir rörd och stolt över hur klok han är. Att titta på lille Loffe som nästan är en identisk kopia i utseende, temperament och personlighet och sedan på Wilmer som med åtta års livserfarenhet.. det är magi. På riktigt.

Åtta år som sätter sina spår. Han har gått igenom en hel del under dessa åtta år. En blandning av både positiva och negativa inslag. Jag vet inte om jag gjort rätt eller fel i alla situationer och hur det påverkat och påverkar honom. Jag har gjort så gott jag kunnat med de resurser jag har. Jag känner ändå att han verkar vara berikad men en grundtrygghet och det är liksom som ett godkännande. Han vet vem han är, ingen kör med Wilmer F om inte han vill och det är jag oerhört tacksam över. Han berättar när han är missnöjd. Ibland försöker han stänga in saker i sig själv som han inte ska bära i sig själv och då ser mamsenradarn det direkt och då drar vi ut det instängda och nedtyngda och vips så är han lättare igen.

Ser fram emot minst 108 år till med honom :) Jag hoppas att han för evigt ska behålla sin grundtrygghet och känna förtroende och tillit till mig. Jag ska göra allt i min makt för detta, för sådant är heller ingen självklarhet som liksom kommer gratis i paketförpackning tillsammans med moderskapet. Jag vill att han ska veta att han aldrig är ensam och att jag alltid ska finns för honom när han behöver men jag önskar honom också självständighet, initiativtagande och handlingskraft. Det är en balansgång i att ge.

Mattias jobbade och kom hem vid 9.30.. så Wilmer hade i förväg gått med på att vänta på pappa. Och gå och lägga sig och låtsassova när han kommit hem. Ja, för inte kan han ta sovmorgon på självaste fördelsedagen! Men han pilade upp på sitt rum och bäddade ner sig så snabbt pappan kommit hem.

Han blev nöjd över sina presenter. En datorstol och en fotpall önskade han sig. Hans önskan är vår lag och nu sitter han som en kung! Det blev en hel del mjuka paket också. För några år sedan så hatade han mjuka paket. Nu önskade han sig mjuka paket och blev väldigt nöjd med innehållet och det är kul. Bättre än att köpa massor med lego och leksaker som han "leker" med en gång eller två för att sedan slänga i nån låda och aldrig mer beskåda.

Han är mycket nöjd med sin födelsedag min store lille Wilmer. Han får vara uppe extra länge i sin kungastol idag när det är hans dag. Det gillar han! I lördags hade han kalas och var även väldigt nöjd med det. Han hade slagit ihop sitt kalas med Joakim och Linda... och barn everywhere :)