Livet med grabbarna

Då var det matfestivaldags. Loffe och Mattias hade annat för sig. Så det blev jag och stor grabbarna och Biff med barn.

Wilmer, Charlie och Nicole ville gärna vara där kl 15 då Samir och Viktor stod på scen. Vi hann precis (efter att ha knökat fram oss till en parkering i parkeringshuset, då vi äntligen fått tag på platser till våra två bilar fick vi skrapa ihop till automaten som varken tog kort eller några sms för parkeringen). Men miljarder människor var det så det blev inte så mycket kollande på dom där killarna. Tur att våra öron funkar. Wilmer gjorde sitt bästa för att den korta Challe skulle skymta sångfåglarna borta i horisonten.

Men man orkar ju inte ha en Challe på ryggen i evigheter...

Den här bilden beskriver vår matfestivalvistelse mer än vad ord fixar :)

Vi bosatte oss senare på tivolit. Grabbarna åkte en soffa som svängde runt på sne.. Jag fick lite panik och dålig-mammakänsla när lille Challe satt sig i soffan och jag upptäckte att det stod 130 cm... Han är 122 cm. Jag försökte prata med den där ointresserade gubben som tog biljetter.. ropade, gestikulerade, bad... hur länge som helst men han totalignorerade mig och lämnade plötsligt attraktionen mitt i mina försök till att tala med honom mitt framför ögonen på mig.. och försvann spårlöst bort i folkvimlet!?! Hola??? Ångest i bröstkorg och mage när lille Challe som satt på andra raden (så jag knappt såg honom) låstes fast och blev startad i en karusell som han inte skulle sitta i. Jag skymtade honom ibland från sidan när soffan var längst på marken.. han satt där han skulle trots att han inte satt speciellt fast under det där räcket som skulle hålla hans förlilla kropp på plats.. den höll på hur länge som helst. I evigheter. Mot slutet hittade jag ett ställe och såg honom gång på gång när soffan svischade ned mot marken. Han var grå och tittade bedjande på mig med ledsna ögon. När mardrömsresan var över så sprang han rakt in i min famn och började storgråta.. min lille tuss. Jag kände mig en smula dum och ansvarslös.. det tog tid men illamåendet och rädslan släppte efter att jag kloat upp en angry birdsgris och gett honom en slush.

Go mat åt vi också men den mesta av tiden gick till att hålla koll på alla barn så jag hann inte föreviga maträtterna. Challe gillar iallafall lamm nu :) Langoskön var milslång så det får bli ett hemmabak nån dag... fast jag har ju den där gallan så antingen får jag offra mig för langosarna eller låta bli. Det lutar nog mot att offra mig.