Livet med grabbarna

 

På söndagen, alltså 14/2 gick jag och Gson en ganska off-roadpromenad i snön och isunderlag (rätt så off-romantisk också tyckte ankavankatanten) när jag kom hem tyckte jag att jag hittade en liten slempropp men utan blodstrimmor. Blev glad och tänkte att nu jäklar börjar det! Snart är han här. För det är så det varit med de andra fast med lite blodstrimmor i.. Så jag väntade mig liksom att det skulle dra igång ordentligt... hände inget! 

 

15/2.. väntade, väntade och väntade.. hände inget. Kände inget. Grabbarnas sportlov startade. Hostiga och förkylda.. men lite grill i vinterlandet fixade vi till. Smidig som en trebent ko..   

 

På tisdagen (bf+3) vaknade jag vid 02.30 som vanligt skulle man kunna säga nästan. Ont. Men på ett annat sätt. Inga jobbiga pinvärkar som satt i utan nu istället med uppehåll, tänkte jag, Istället äntligen lite mer av riktig vara så att säga. Det gick för första gången att klocka smärtan. Wihooo! Rätt uthärdligt. Halvslumrade nån timme på förmiddagen. Pendlade mellan 20-30 minuters mellanrum hela förmiddagen. Men ändå på riktigt :)

 

Gson hämtade McDonalds så vi käkade vid 15-tiden. Sista måltiden tänkte jag innan Love.. Egentligen ingen matlust alls och lite lätt illamående sedan den tidiga morgonen men lite flöt går alltid ner och jag kände att jag behövde ladda inför livets tredje kraftfulla supermatch. Gick och la mig direkt efter käket. Trött i kroppen. Kunde inte sova. Väldigt oregelbundet. 30-7 minuter emellan utan inbördes ordning 50-90 sekunder långa och även här ingen som helst regelbundenhet. Kraftigare men fortfarande uthärdligt. 

 

När det hade varit 8 minuter mellan värkarna fyra gånger på raken åker Gson iväg med Charlie på hockeyträning kl 17. Jag blir vansinnigt arg och sur men har för ont och är för trött för att ens orka strida om det. Började bli lite mer outhärdligt här nånstans. Förbannat vågat av Gson kände och sa jag lite svagt och uppgivet nere ifrån sängen. Stackars lille Wilmer kom ner och tittade till mig några gånger. Jag behövde koncentrera mig lite på att andas igenom värkarna nu för de blev allt mer intensiva, lite mer jobbigt. "Du mamma, Love vill nog äntligen komma ut snart." Han var lycklig men också något oroad, tyckte lite synd om mig när jag hade mina värkar. 

 

Alvedon, dusch, värmekudde, solig promenad under denna dag (promenaden tog vi på förmiddagen). Nej, ingen vidare effekt av någonting. Men jag var nog rätt lugn, låg, tyst och lite instängd i mig själv. Jag laddade antar jag. 

 

Wilmer var lite småspänd hela dagen och gjorde kontinuerligt lite tillsyner av sin mor. Charlie undvek mig precis hela dagen, tror att han tyckte det var konstigt att se mig ligga och ha ont. Vart barn har sitt sätt.

 

Grabbarna var i sina sängar och hade somnat vid 20-tiden. Jag sa till Mattias att han borde sova ifall det skulle bli en lång natt. 7-10 minuter mellan värkarna nu. Jag var trött men kunde absolut inte sova, kunde inte ligga längre nu, smärtan blev kraftigare. Gick omkring och försökte andas. Mattias hade typ hunnit klä av sig och bädda ner sig men fick nästan direkt kliva upp och ta på sig igen. 

 

För jag stod och hängde och andades med Loves säng som stöd... "Nu kommer det något".. toabesök. Blodig slempropp. Oj! Jag var nu livrädd för att vattnet skulle gå. Då skulle jag garanterat föda hemma eller på vägen dit kände jag. Med tanke på hur jäkla ont jag hade så tänkte jag att det där öppnadet kommit en rejäl bra bit på vägen. "Nä, nu ringer jag förlossningen!!" Jag klarar knappt smärtorna och jag kan inte slappna av mellan värkarna längre och jag är totalt livrädd för att vattnet ska gå. Enligt min phone var detta 21.16. Mattias ringde hit min mamma. Hann som vanligt knappt tänka innan mamma och pappa stod i dörren. Lottsson sa att jag skulle föda barn, för det såg ut så :)

 

 

På med ctg-bältet i ca en halvtimme. Loves hjärtljud pendlade mellan 170-140 så han verkade ha det bra. Mina värkar då? Vad fasen hände? Hallå???? Hola??!? Var tog ni vägen? Tre små fjuttiga oregelbundna töntvärkar under ctg-tiden. Pinsamt och väldigt tråkigt!! Ganska vanligt dock, sa barnmorskan lite lugnt. Att det kan lugna sig när man kommit i "säkerhet". Här behövde jag ju inte oroa mig för att vattnet skulle gå hemma och att jag skulle behöva föda på vägen dit (eller hem)..  

 

Sedan en vaginalundersökning. Med de smärtor jag haft som stegrats under dagen (men med knepigt oregelbundna värkar) så hade jag chansat på typ minst 5-6 cm men när värkarna försvann så där.. 3-4? Kanske? Jag trodde jag skulle få mig en akut depression när hon grävt klart och givit mig domen. 

 

- Din livmodertapp är medelmjuk och inte helt utplånad och fortfarande lite bakåtvänd och du är öppen knappt 1 centimeter.

 

Detta var vid 23-tiden.

 

MEN FÖR HELVETE?!?! tänkte jag. Knappt 1 cm??!!? Varför dessa smärtor? Jaha, jag är tydligen urkass på smärtor. Jag tycker att jag fixat det hyfsat med de andra grabbarna. Men nu??!? Vad är detta? Har jag förvandlats till förstföderska igen? Jag har ont... men ska det va så här så vill jag väl ha ännu mer ont! Jag vill föda, blöda och amma!! 

 

- Hur vill ni göra? Vill ni åka hem direkt eller stanna och vila några timmar och se om något händer och kanske åka hem senare? 

 

Åka hem? Nej, jag vill dö!!! Jag vill ha min Love! Hur ska det här sluta om jag inte ens är öppen 1 cm och knappt står ut med smärtan? Jag har faktiskt kämpat hela dan.. Jag har även googlat på att människor kan gå i 3-4 dar med sånna här oregelbundna värkar.. och att en del också har pinvärkar i flera dar som gör svinont men som inte öppnar upp eller leder till något. Jag vägrar!!!

 

Hon drog nog rejält och slet i den där tappen och görade runt i öppningen när hon undersökte mig. Vi bestämde att vi stannade (och jag bestämde att jag INTE skulle hem utan Love!). 

 

Gson satt på en liten stenhård pinnpall brevid mig och tyckte att det gick bra. Pinnpall och pinvärkar.. nä det får räcka med pinn och pin nu! Jag beordrade honom att gå och hämta en (världens skönaste) fåtölj med fotpall att ställa brevid världens oskönaste födabarnsäng.. och att han skulle försöka sova lite. Fasen vad jag brydde mig om honom hela tiden.. 

 

Nu jäklar började mitt mission! Gick på toa. Nu kom det mer slemproppsgrejer. Ondare. Satt där ett bra tag och skruvade och hoppades att toastolsställningen, tyngdlagen och trycket skulle hjälpa till lite och pratade med Love. Vi diskuterade en stund, jag tror att han var inne på samma bana som jag. Vi skulle inte lämna den där byggnaden på annat sätt än tillsammans och han skulle åka babyskydd hem och inte insida-mage! 

 

Jag gick och vankade och skruvade, fram och tillbaka, som världens osmidigaste katt. Hade jag varit i stånd till squats och utfall så hade jag gjord exemplariska sådana.. nu fick det bli ett mindre än lite halvdant rörelsepass efter bästa förmåga. Gick och hängde på saker. Tittade ut över genom fönstren.. förbannat dystert sjukhus. Enda positiva med stället var och är förlossningen.. resten av bygget kan kvitta. Jag la mig på min säng (smala hårda brits med stenhård madrass utan grindar eller stöd- och vändhandtag) på sidan och höll Gson i handen, fortfarande mycket besviken på mitt "mesiga öppnande". Detta klockan 00.00.

 

Hann pusta ut och ligga lungt en halvminut ungefär och då jäklar tog det fart fast jag ville knappt tro på det. Vilka värkar! Några 5 minuter sedan 4 minuter emellan. Regelbundet, kraftigt och intensivt. Så jäkla fokuserad på att andas och inte få panik. Det syntes på herr Gsons ögon och hans plågade ansikte att han typ hade det lika jobbigt som jag i värkarna. Eller också hade han bara ont i en av hans händer som jag höll i.. Det är inte trevligt att ha ont men jag chansar på att det nästan är lika jobbigt att sitta bredvid "rätt så" maktlös. Så här höll det på mellan 00-00.40 innan jag sa att vi fick ringa på henne. De sista värkarna gjorde att jag absolut inte kunde slappna av det minsta emellan.. vilket är en mardröm ungefär. Stel som en pinne, ont i underredet, ont i ryggen, ont i höfterna, benen skakade. Jag kände att jag behövde vila och samla krafter emellan värkarna för att kunna ta mig igenom värkarna... och att ligga här och skaka av smärta och bara vara öppen knappt 1 cm. Fy fasen vad surt!! Helkroppsbedöva och söv gärna ner mig omgående och på samma gång tack!

 

Hon kom snabbt 00.40. "Jag fixar inte de här smärtorna och att bara vara öppen knappt 1 cm. Det är liiiite jobbigt.. sa jag lite ynkligt men ändå lugnt" Mattias förklarade vad jag haft för mig sedan hennes senaste besök och hon höll snällt med oss om att jag inte kunde ha det som jag hade det mellan värkarna. 

 

Ctg-bälte på och visst satan var det kraft i värkarna nu. Inget som jag, psyket och mina skakiga ben inbillade oss. 

 

Känns smärtan och värkarna annorlunda nu mot förut? Öh, jo det gör fortfarande asont och ännu mer därnere men ryggen och höfterna har tillkommit sedan sist. Hon så pillimarisk ut och sa att hon var väldigt nöjd med det svaret.  Lille Love tryckte tydligen på rätt knapp när morsan bestämt sig för att inte åka hem utan honom på utsidan. Öppen 4 cm kl 01.00! Tackar, bugar och bockar för detta, mina smärtor var på riktigt och varenda djävulsk värk gjorde nytta, ledde åt rätt håll. Då blev det genast 100 gånger enklare att leva med de där smärtorna, fast fyskråen vad svinont dom gjorde!! 

 

Jag tror att jag skulle vilja ha lite lustgas nu, sa jag lite svagt mellan två av de där djävulska värkarna. Först fick jag byta om till snyggskjorta, av med behån (åh, nu händer det verkligen!!) Jag fick efter lite kämpande en nål i handen. Det var som att jag hade fått tjock grishud ungefär, kanske för att jag kämpat så som jag gjort hela dagen.. och säkerligen druckit alldeles för lite. Tillslut ville nålen in iallafall. 

 

Sedan startades lustgasen. Inte en sekund för tidigt men sju år försent kändes det som. Blev sittandes på sängkanten, kunde inte röra mig och då ännu mindre fixa att lägga mig ner för värkarna kom tätt, 2-3 minuter. Det är väldigt dåligt krut i den här gasen idag, sa jag. Går det inte höja??? Hepp!, fick jag till svar. Nähäpp.. Jävel vad ont det gjorde!! 

 

Kunde nu slappna av pyttelite mellan värkarna ändå, jag tror att det var Mr Gas som gjordet, hann andas och säga ett par ord men sedan drog det på igen. Var tog uppehållen mellan värkarna vägen?? Satt där på den osköna sängkanten som en staty med mitt munstycke (hade blåmärke över näsan och en hemsk träningsvärk i överarmarna dagen efter som höll i sig ett par dar så nog fanken slukades det lustgas med mycket av mina krafter). Nu börjades det plötsligt skrikas, råmas och ha sig i masken på utandningarna. Nu? Redan? Jag skulle ju typ åka hem nyss.. Masken svalde en hel del ljud iallafall. Telefoner ringde men nej, den där andre barnaföderskan som började få ont fick nån annan ta hand om. BM ringde på sin uska och bad henne komma för "nu är det tätt och hon börjar låta" Fick hjälp att lägga mig av alla inblandade eftersom jag fortfarande var statyaktig och orörlig av smärtorna. Lustgasen.. kändes som om den ökades men ev. bara själva utblåset, jag kanske sög i mig bättre, lite mer borta i huvudet (skönt) men ändå totalt medveten om vad som händer med min kropp och runt omkring. Snart kommer han ut! Börjar trycka neråt. 

 

Hann typ bara få hjälp att lägga mig POFF och där kom vattnet, skön och skum känsla. Snabbt in och checka läget, öppen 8 cm nu. Får upp nån benhållare så att jag kan ligga på vänster sida. Kan knappt röra mig. 

 

Nu går allt jäkligt snabbt. Svårt att höra Loves hjärtljud utifrån. Ctg-grejen verkade inte hitta, inte trattgrejen heller (eller det gjorde de väl men..) så snabbt in med en sån där elektrodgrej på Loves huvud. Jag och lustgasen, jo men som sagt totalt medveten. Svårt att inte snappa upp stressen som bildas bland alla runtomkring m mig i rummet. Gson gömmer hjärtljuden på skärmen bakom mig (i efterhand har han talat om det de gått under 60). "NU MÅSTE DU LÄGGA DIG PÅ RYGG FÖR BARNETS SKULL!!", röt barnmorskan som verkligen tog både ton och kommando.. Va? Okej, nu är det allvar tänkte min lustgashjärna och tjoff så hade min kossestatykropp förvandlats till en smidig akrobat och så låg jag i samma sekund på rygg. 

 

Gjorde dock tyvärr ingen skillnad i ryggläge.. Tittar upp på skärmen hans hjärtljud är på 72, fan... Nä det här går jag bara inte med på, slänger iväg lustgasen för nu jävlar ska han ut!!  Jag skulle ju som sagt ha med mig min Love hem. Jag känner att han är där han ska även om det bara var alldeles nyss det var 8 cm öppet. Får snabbt klartecken om att han måste ut och att det är okej att trycka på. Jag har känt av krystet lite innan detta men efter att jag såg hans hjärtljud så tror jag det var högst tre snabba krystningar i samarbete med min kropp och en jäkla vilja. Så otroligt underbart skönt. Att krysta fram ett barn är klart topp ett i känsla, styrka och magi här i livet. Jag är så otroligt tacksam över att fått vara med om dessa fantastiska urkrafter tre gånger nu. 

Ett stygn fick jag mig men det kändes knappt. Tänk vad jag tänkt på detta under graviditeten. Med att spricka alltså. Att liksom ta det lugnt i krystandet och nu väl på plats och med sjunkande hjärtljud så skett jag totalt i allt sånt, han skulle bara ut och jag tryckte på med precis alla mina krafter utan en endaste tanke på underredet. Jag hade gärna spruckit från navel till nacke (aj), hellre det än att de där hjärtljuden sjunkit till botten. Hade jag varit förstföderska så hade det garanterat blivit mer vandaliserat än ett litet fjuttstygn som jag inte märkt av ett endaste dugg så här i efterhand. 

 

Lilla söta Love, äntligen låg han där jag ville ha honom. Tänk att han bott i mig, så nära så länge. Det var så självklart att det var han.

 

Nu var det mysstund och lugn med vår lille Love. Och en stund för att försöka smälta allt som hänt. Fortsatt lite småchockade över att han kom ut så snabbt när vi knappt tre timmar tidigare blivit erbjudna att åka hem och vänta.. Vi bestämde att jag skulle duscha innan vi mätte och grejade med Love. Det är också en sjukt konstig känsla. Jag stod ju därinne nyss med smärta och Love i magen. Nu stod jag där lycklig och med en tom degmage och utanför låg lille Love tryggt och varmt i pappas famn. 

 

4205 gram tung, vi blev chockade allihop för han såg mindre ut och alla i vårt lilla team hade chansat på runt 3600 ungefär. 52 cm lång var han också. Så där fick jag mitt tredje "stora" lilla barn. Mitt minsta stora lilla barn. 

 

Jag hade planerat att stanna på BB i två dagar, för egentid med Love, för kroppsåterhämtning, för att komma igång med amningen i lugn och ro. Fick information om att det var fullproppat på BB och förfrågan om jag kunde tänka mig att stanna på förlossningen och åka hem vid lunch efter läkarundersökningen. Fullproppat.. nja då väljer jag nog hellre att åka hem kände jag. Minns tillbaka till den fullproppade barnabördsavdelningen då Wilmer precis hade fötts vilket absolut var allt annat än en positiv upplevelse. 

 

Vi fick in vår efterlängtade bricka.  Vi hade ju självfallet inte med oss babyskyddet eftersom jag i förväg planerat att stanna. Mattias åkte hem för sömn några timmar och även för att hämta babyskyddet. 

Älskade stora lilla Lofsan <3