Livet med grabbarna

Wilmer har gått halva tvåan och Challe har klarat halva förskoleklassen. 

Det känns ju nästan som att Charlies första skolvecka var igår.. då han blev ledsen varenda morgon, vi var tvungna att till och med följa med honom in i klassrummet och stanna en stund. Den tiden är nu ett minne blott. Nu för tiden är det bara att langa av honom i vändzonen, precis som man gör med Wilmer. Väldigt smidigt. 

De hade avslutning i Mössebergskyrkan idag. Båda två skulle sjunga. Föräldrarna fick inte komma för vi får inte plats. Det slog mig faktiskt i förmiddags att jag inte hade en aning om var mina barn var just då. Är de i kyrkan? Har de rast? Är de i klassrummen? Vad gör dem? 

Så där borde det ju vara varje dag. Fast jag tänker inte så varje dag. Jag tänker knappt något på var de är eller vad de gör i skolan när jag är hemma. Jag känner att de trivs och förhoppningsvis är trygga där de är. Men idag tänkte jag på det. Och det är konstigt men helt normalt hur jag successivt släpper dem. Att var sak har sin tid. Love behöver just nu punktmarkering dygnet runt men vips så går han i skolan utan att jag tänker på vad han gör på flera timmar. 

Det går såå snabbt! Det är coolt att ha två någorlunda självständiga söner och en väldigt liten son. Kontrasterna blir stora. Love hjälper till att påminna mig om dåtiden med storgrabbarna och storgrabbarna hjälper till att påminna mig om vilken resa och utveckling Love har framför sig. Lite magiskt på något sätt. Och mitt i all dåtid och framtid lever vi i nuet. Var sak har sin tid. 

Det är med en skräckblandad förtjusning som det nu är jullov känns det som. Wilmer och Charlie pendlar fortfarande mellan att vara världens bästa vänner eller att försöka slå- eller tjuvnypa ihjäl varandra. Alltså när de är bästa vänner... shit, vilka djupa samtal de delar med varandra, vilken samarbetsförmåga, vilken fantasi och vilken perfekt gemenskap. Det är nästan så att jag tycker synd om Love och vill skaffa en ny och jämngammal brorsa till honom också. 

Men när de bråkar.. kan inte minnas att de bråkat så här pass tungt förut. Visst har de gnällt på varandra, något litet tjuvnyp nån gång men det har liksom varit överstökat på två röda. Nu är det fight både fysiskt och verbalt på allvar. Det är rätt sällan någon ger sig också. Jag antar att det är den där starka syskonkärleken. 

Jag tänker inte skaffa någon rätt så jämngammal lillebror till Loffe. Jag är klar. Jag hoppas istället på att Love kommer in i den där perfekta gemenskapen som storebrorsorna har. Att han får vara med och dela djupa samtal när han har åldern inne. Lilla lillebror, det är klart att han ska vara med. 

Tänk om Wilmer skaffar sig ett körkort när han är 18.. hur coolt skulle inte tioåriga lille Loffe tycka att det skulle vara att ta en sväng med Wilmört då liksom? Det blir bra det här! 

Nu ska vi ha jullov med jul x 16, nytt år, glädje, mat, bråk och julklappar :) 

En trött storebror och lillebror som redan delar perfekt gemenskap framför teven en kväll.