Livet med grabbarna

Inatt kl 02.03 blir Love 9 månader. Då har jag levt med honom i 18 månader. 9 med honom inne i mig och 9 med honom brevid mig.

Vi fick nog inte den där kanonstarten som vi hade hoppats på. Jag hade inställningen innan att vi inte skulle förvänta oss att allt bara skulle flyta på för att vi var erfarna pojkbebisföräldrar. Av erfarenhet så blir det inte som man tänkt sig ändå.. så jag förväntade mig inte något. Undrade snarare vad det skulle vara för fel på honom eftersom Wilmer hade höften och Charlie hade ögat.


Om jag tänker tillbaka på förlossningen så var den nog den knepigaste av de tre jag varit med om. Jag hade inte heller här några förväntningar men ändå blev det lite chockartat på nåt sätt. De konstiga värkarna. Det obefintliga öppnandet av utgången. Det sedan raketsnabba öppnandet av underredet. Hjärtljuden. Stressen. Den snabba hemgången. Dygnen utan sömn. Den omogna lilla magen. Den tröga lilla magen. Det onda skriket. Alla mina känslor och rädslor. All ångest. Amningshetsen som skapades på återbesöket utan att den egentligen var nödvändig. Love gick igenom alla besiktningar utan anmärkning. Varken höftlux eller dacryocystit.

En krånglig mage kunde jag gå med på. Det hade Wilmer också. En del bebisar får så. Men paniken över att det skulle utvecklas till äkta kolik var enorm, övermäktig. Jag gick sönder när han grät. Jag ville så gärna hjälpa honom. Jag köpte varenda tänkbara pryl för att hjälpa honom. Jag kokade häxbrygder, jag åt skonsammare kost än ren skonkost. Jag masserade, jag pysventilade, jag bad, jag skrek ikapp med bebisen, jag gick, jag bar, jag var på vakt dygnet runt för att försöka hjälpa honom vid minsta tecken så att det inte skulle hinna dra igång med full kraft. Ibland gick det avvärja men många gånger funkade det inte.

Sönderstressad och ångest upp över öronen skulle jag nog vilja sammanfatta den första tiden med. Hormonpåslag utan dess like och två små söta barn till där samvetet inte stod ut med att jag var otillräcklig.

Magdagarna blev färre och jag hittade ett litet flow i hur jag kunde hjälpa honom. Ett ihopakoks te på fänkål, anis och nåt annat bös som jag glömt bort ni (som jag drack flera gånger per dag) i kombination med Massage och pysventil tills resultat och sedan var han harmonisk och lugn. Jag var lite orolig över att jag överdoserade pysventileringen men att bara stå brevid och se (och höra) hur Love led funkade inte för mig när jag visste att jag kunde hjälpa honom. Så, så här i efterhand vet jag att det funkar alldeles utmärkt att pysventila en bebis fem gånger per dag utan att förstöra ändtarm och sfinktermuskulatur. Han bajsar idag som en kung.

Men när jag började få grep och rutin på hans lille mage så började ju hudkostymen att spöka ordentligt. Dags för ångestrond 2. Mitt lilla söta fläckiga, klåddrabbade goa pojkbarn.. Hade jag haft makt till att byta med honom så hade jag bytt både mage och hudkostym med honom utan att blinka. Hans hud gjorde mig typ galen. Att jag var orsaken till att han såg ut som han gjorde med klåda till förbannelse var rätt påfrestande. Att plocka bort mjölkprodukter var inte kul men självklarhet för att hjälpa honom. Två veckor skulle det ta för mina bröst att bli helt komjölksfria. Han var bra i några dagar, sedan bakslag. Jag plockade bort något, bra i några dar innan nästa bakslag. Så där fortsatte det och jag gick sönder igen. Varenda morgon när jag tände lampan eller fick in lite solljus och såg bakslaget på min lille älsklings kropp.. Amningen var en av de grejer jag faktiskt hade förväntat mig skulle fungera problemfritt. Det hade det ju alltid gjort tidigare. När Love låg i magen och jag väntade och längtade efter honom så körde jag ett mantra flera gånger dagligen: jag vill föda, blöda och amma!

Det var vad jag ville. Men återigen så ville jag hjälpa min lille Love och berodde hans klåda och hudkostym på mitt bröstinnehåll så var det till att kasta in handduken. Det tog emot lite i ammamammahjärtat men för att hjälpa Love, bli av med en hög nivå det-är-jag-som-skadar-mitt-barn-ångest samt vara hundra procent säker på vad jag matade honom med så var beslutet enklare. Jag hade aldrig fysiskt fixat att bara äta kött och potatis dygnet runt. Det finns faktiskt ammamammor som gör det för att det kunna fortsätta amma deras konstigt multiallergiska barn. Jag är en av dem som inte skulle klara det.. hade det inte funnits något alternativ så hade jag såklart fått offra mig själv. Men vi har förmånen att leva på 2000-talet och det finns ersättning.

Så här med facit i hand så är det precis lika snällt mot bebisen att ge ersättning som att amma. Självaste amningsmomentet och den extremt underbara närheten som amningen ger försvinner, det går inte neka till det. Men det finns andra sätt. Närhet har jag minsann gett lille Love ändå och jag tror inte att han kommer vara arg på mig när han blir stor för att jag bara fixade att amma honom i två månader. Det blir nog en reko grabb av honom iallafall.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag njöt av den allra första bebistiden. Jag njöt inte. Jag har älskat honom från allra första stund, inget tvivel kring det. All min ångest, stress och trasigheten har berott på att jag känt mig så maktlös inför någon jag älskar mer än livet. Jag har bara velat hjälpa honom men jag har inte vetat hur. Jag har haft svårt att acceptera att jag inte kan lösa allting. Men med tiden så har det löst sig självt. Magen är en vanlig magen och hudkostymen har blivit en vanlig hudkostym. Love mår bra. Mamman mår bra. Love njuter av sitt liv, mamman njuter av att ha Love i sitt liv.

Han är världens goaste kille. Han tigger värre än en hund. Speciellt om brorsorna käkar något. Han skäller (inte gråter eller skriker) tills dom ger med sig. Häromdagen käkade Wilmer ett äpple, det fick han inte ha ifred och det slutade med att Love fick ta över det. Samma sak med en risifrutti. Han käkade upp mer än hälften. Jag har talat om för brorsorna att de inte behöver läska Loffe. Att de liksom får gömma sig om de ska äta nåt och om de vill ha det ifred. De tycker såklart att det är svinkul när han tigger men ger de honom ett smakprov så lär de inte bli av med honom förrän han är nöjd. Love F kommer bli rätt bortskämd har jag en känsla av.

Han älskar att leka tittut. Tidigare har vi lekt kurragömma och han har letat efter oss i kontoret. Nu när han blivit krypare så letar han till händer och fots istället. Han blir så sjukt nöjd och överlycklig när han hittat en tittutmänniska.

Han är sakletare också. Har han fått syn på nåt intressant så ger han sig inte förrän han fått tag på det han vill ha. Att gömma en phone eller kontroll bakom en soffkudde förstår han. Men han kan inte få allt han vill ha, så fungerarinte livet. Så lite konflikter får det allt bli.. annars blir han hemsk när han blir stor.

Det finns väldigt mycket att säga om Loffe men klockan drar iväg och jag är ensamstående imorgon igen så då behövde jag egentligen somnat för längesen. Men jag skulle egentligen bara säga att Loffe fyller nio månader imorgon och att det är väldigt underbart att jag fått äran att vara mamma till denna älskade supergoa tankfyllda gläjdespridaren.