Separerat
Idag har jag och Mattias separerat. Det var ett tag sedan senast. Eller nu när jag tänker efter så började vi redan igår. Detta gör vi enbart för att överleva. För att bli mer mänskliga igen. Det funkar liksom inte i längden och ingen av av orkar hur länge som helst (även om just nu bara är en kort period av våra liv). Därför får en separation försöka bli räddningen.
Vi har pratat om det i över en vecka. Vi försökte ju för någon/några månader sedan. Det blev inte mer långvarigt än max tre dygn.
Love vaknar stup i kvarten om nätterna. Han är inte helvaken, busig och lekig. Han är heller inte gallskrikande men han bökar och gnäller. Han är bortskämd och behöver bäddas om, han behöver smekas eller klappas på för att komma till ro. Ibland kör han halvvaken elvisp och lyckas sedan lägga sig till rätta för att komma till ro och somna själv. Men många gånger behöver han hjälp. Och den här fantastiska tutten känns plötsligt inte lika fantastiskt när man vaknat (utan att ens ha hunnit somna) för 59:e gången inom en timma för att proppa in den i munn på'n. Ibland fixar han det själv men många gånger behöver han hjälp.
Sova i eget rum? Jo, självfallet hade det kanske kunnat varit ett alldeles utomordentlig ifé att prova.. om det nu hade funnits något eget rum för herrn att tillgå. Men sånt lyx och överflöd har vi inte i detta pyttelilla hus.
Igår fick Mattis sova i Wilmers rum när han hade svensexat färdigt. Nu ligger jag i Wilmers rum. Imorgon är det Mattias tur igen. Vi får köra så länge vi behöver... eller så långe vi klarar oss utan varandra. Vi kanske kan köra varsin natt i Wilmers rum och en natt ihop med Loffe och ha det som rullande schema. Känns ju liksom knappt som att vi träffar varandra dagtid heller med alla aktiviteter och ungar till höger och vänster. Så att få sova ihop är vår kvalitetstid nu för tiden. Men den får vi offra för ungarna och hälsa nu med. Men det är bara en period. Det är bara en period. Det är bara en period.
Rätt mysigt att sova med Wilmer också. Speciellt när han körde bortamatch förra natten. Han hade haft det bra.. men var "rätt" trött. Hade jag haft ett adhd-barn som jag vet inte fungerar i större sociala grupper så skulle jag kanske inte lämnat ungen till ledares och lagkamraters öde... jag skulle iallafall minst sova över med grabbarna och försöka hålla ordning på min egna unge.
Vi får se, Loffe kanske blir sån. Det vet ju ingen men jösses vad jag ska jobba med honom då. För att han ska fungera så bra som möjligt, i rätt miljö och i rätt sammanhang. Att bara dumpa och låta andra försöka utan verktyg hade liksom inte varit min grej. Men men.. alla är olika.
Ja, på tal om trött. Vi köpte lördagsmys jag och smågrabbarna. Jag och Challe skulle ju ha egentid och se på Så mycket bättre, käka hummer och godis. Charlie väntade med spänning i soffan. Visade inga tecken på trötthet och så framemot vårt mys när jag gick ner för att lägga Love. 10-15 minuter senare var jag klar och trodde att Charlie sov räv.. men svarade inte så jag var tvungen att verkligen kolla så att han verkligen andades. Det gjorde han men hade däckat brevid godisskålen med en godisbit i handen. Han däckar aldrig och absolut inte med en godisbit i handen. Det borde ju nästan vara omöjligt för en sexåring e
