Livet med grabbarna

Love. Jag glömde bort att han fyllde 7 månader i lördags. Dåligt!

7 månader redan. Lille gulleloffeman. Trean bara följer med han jag fått höra ett antal gånger utan att ens vara i närheten av att förstå vad sjutton de pratar om. Love har inte bara följt med, med mina nerver på utsidan och en sprängfylld själ av ångest så började hans lilla liv definitivt inte med att bara hänga med.

Men jag har lugnat mig. Jag är jag igen. Och lille Loffe han börjar liksom hänga med. Nej, inte bara hänga med utan att bli sedd och få sina behov tillgodosedda men hänga med och anpassa sig och trivas med att vara med på allt och överallt.

I lördags var han med på bytesmarknad. En jäkla skillnad på förra gången, i våras. Då var hela familjen också där men det slutade att jag och en gallskrikande magont och hungrig Loffe sprang hem till morfar i typ panik med Wilmer och Challe några hundra meter bakom oss... medan Mattias stod i den milslånga kön för att betala.

I lördags var hela familjen där igen nästan. Inte Mattias, han jobbade. I våras hade jag aldrig i hela mitt liv fått för mig att åka på en bytesmarknad med miljoner människor, dålig luft och halvdöd miljardmilslång kö.. ensamstående med alla mina barn med olika behov i olika storlekar.

Just denna lilla bytesmarknad fick bli ett bra exempel på att konstrasterna är väldigt stora.

Det är lite mer mäkigt att pussla ihop allt när jag är själv men det går bra. Det är liksom inga problem att ensam med grabbarna åka och handla, åka på fotbollsträningar, låta grabbarna ha vänner hemma, gå på bytesmarknader och sånt därnt. Loffe hänger liksom mer än gärna med, och jag vill liksom mer än gärna att han ska vara med precis som resten av skaran. Vi är en liten enhet så att säga.

Love har mellan 6 och 7 månader tagit sig i kragenorfe ordentligt.
- Lärt sig sitta.
- Lärt sig rulla åt alla håll..vilket också har blivit hans förflyttningsgrej. Rör sig inte framåt så han flyttar sig med rullteknik.
- Blivit allätare (förutom salt, honung, spenat och annat som man inte får äta när man är bebis).
- Lärt sig att det faktiskt är kul att ligga på mage och leka.
- Skaffat sig två små söta tänder.
- Lärt sig klappa händerna.
- Lärt sig tugga på bröd och sånt utan munnen full med tänder.
- Börjat älska att dricka vatten.
- Lärt sig vinka.
- Lärt sig att han inte behöver äta mellan 19.30-05... men allt oftare drar han ut det till 07.30.
- Lärt sig somna i sin egna säng både på dagsvilor och när han nattas (inte precis jämt men ofta).
- Lärt sig vinka.
- Lärt sig att stormtrivas i sittdelen och älskar att titta på allt som rullar förbi när han är ute och åker.
- Lärt sig att bli en riktig tuttepojke.

Det har ju förvisso hänt grejer i utvecklingen ända sedan att skådade världens ljus men den här månaden mellan sex och sju har det liksom märkts tydligt. Han är en glad liten skrutt. Lättflirtad som bare den. Han tjatar babblarnaspråk och det är urgulligt. Han springer omkring som ett litet yrväder i gåstolen och hans armar är ca 7 gånger längre än vad man tror är möjligt. Både han och jag önskar att dom kunde vara 14 gånger längre ibland så att han själv skulle kunna plocka upp allt från marken som han kastar ner.

Som jag ser det så finns det bara två minus med Loffe Hôlk. Det första är hans bök. Nattbök. Även om han inte käkar på nätterna så bryter han sömnen gånger flera för sig själv och sina föräldrar. Han skriker inte men han bökar, frustar och pustar. Vissa nätter mer än andra. Oftast är det bara att vända på honom och bädda ner honom så somnar den halvsovande bökande ungen om direkt. Men det är en smula påfrestande när han kör detta en gång i halvtimmen vissa nätter under flera timmar. Tänk om han liksom bara kunde vända sig själv och kura ner och in sig och somna om utan bök och stök? Fast vissa nätter sover han jättebra med bara ett eller två bök så jag hoppas att han inser att det är bra nätter då och siktar in sig på fler sådanna.

Det andra minuset är hans protestvrål som får hela familjen att resa ragg. När han tröttnat på att ligga på golvet, sitta i matstolen, leka med samma leksak, springa i gåstolen eller annan aktivitet så blir han ett vrålande monster. Han gnällskriker inte, gråter liksom inte utan vrålar argt, vansinnigt arg och alldeles för högt så det liksom spränger trumhinnorna på allt levande i omgivningen.

Så dom arga vrålen slår böknätterna i minus. Jag hoppas verkligen inte att han tänker fortsätta med vrålen i framtiden för att få sin vilja igenom. Försöker liksom redan nu att förklara och uppfostra pojken till att säga ifrån lite trevligare när han inte är nöjd men ers Herre äger mig och får därför ofta som han vill :)