Livet med grabbarna

Mina bästa kottar. Så otroligt härliga personligheter på alla tre. Skratt, svett och tårar. Igår motses blev det stressigt till skolan. Challe klädbråkade. Wilmer hade annat för sig och Loffe har slutat med att sova till 7.30 (byta blöja och klä sig och skjutsa till skolan). Igår var vi ändå två som skulle rodda ihop allt men det blev bara pannkaka. Vi kom i tid. Men Charlies humör hade säckat ihop förlängesen. Wilmer det karaktäristiska förstabarnet förstod, "släpp av mig bara" och skötte sig liksom själv för att det behövdes.

Det var en dämpad Challe som inte riktigt ville släppa sin mor när det var dags att gå in i klassrummet. Pratade med fröken om att jag bjudit barnen på en stressig skitmorgon. Han skulle få sitta med henne på samlingen.

Nä, sådana mornar vill jag helst undvika. Stress och press på ungarna för att jag styr upp det hela askass är inte okej nånstans. Att det kan inträffa saker som försenar eller försvårar kan ingen rå för men igår var det inget sånt. Det bara blev. Ungarna känner av när det är stressigt och det visar sig direkt. Japp, till och med Loffe känner av det och ändrar sinnesstämning.

Och för att inte förvärra deras stresspåverkade tentakelutvecklade sämre humör så gäller det att bita ihop. Tålamod. Mm, det tryter ibland men med alla krafter försöker jag verkligen att inte förvärra. Dom får självfallet inte bete sig hur som helst men när jag och en halvtimmes stress är orsaken så är det liksom jag som behöver rätta till och inte förvärra.

Kändes inte helbra i mammahjärtat när jag och Loffe spände fast oss i bilen och åkte hem igen.

Eftermiddagen var dock toppen. Ensamstående. Vi var ute och gick i nästan två timmar. Pokémon Go. Så jädra mycket kritik det fått men jag älskart! Inte själva spelet men umgänget med grabbarna. Av två timmar så kanske de i effektiv tid fångar Pokémon i 10 minuter. Resten är kvalité. Vilka samtal. Till och med lille Loffe verkar älskat. Utan dom där pokemonarna skulle jag aldrig fått med mig grabbarna på en tvåtimmarspromenad utan gnabb, protester och trötta ben som bara velat komma hem.

Imorses var jag själv. Loffe vaknade med mig så han var med hela morgonen. Grabbarna fick kläder, frukost, packade gympapåsar och önskemellis. När vi satte oss i bilen sa Challe.. "Mamma igår va du stressad på morgonen".

Japp, det var jag men idag var jag det inte. Det är väl fasen att man ska bättre tid och koll när man är ensam än när man är två? Hur går det te?

I hela 15 minuter fick Loffe bli gullad med av tjejerna i Charlies klass innan det ringde in. Inga sura miner från Challe och han hann knappt säga hejdå.

Slutsats: Planera morgonen utifrån värsta tänkbara scenario. När morgonen sedan överraskar med att inte innehålla en enda ingrediens av det värsta så hamnar man automatiskt på plus, nada stress och noll press. Nöjda tillgodosedda barn på optimala humör för skolstart, Loffe hinner få titt tjejgull (han självförtroende hamnar då på topp) och mamman slipper ha dåligt samvete och ont i mammahjärtat.