Minnesfödelsedagskalas?
Där går mamma och Loffe på morgonpromenad i Skövde. Varför måste man liksom gå promenad i sin egna stad jämt? Så från och med igår så bestämde vi oss för att gå en promenad i en annan och ny stad varje dag... Eller inte! Nä, det går ju inte.
Min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut. Var på jobbet två dar förra veckan och upptäckte att allt inte flöt. Stopp vid första anhalt liksom. Datorn. Mitt siths-kort la ner 2016-12-29. Och nej, jag har inte kollat "jobbmailen" regelbundet under min ledighet. Jag har haft annat för mig. Så att förnya kortet när det var Falköpingsfotografering gjorde jag inte. För jag uppdaterade inte mig själv om tillfällena för det.
Så igår fick jag låna mamma som promenadare medan jag fotograferade mig i 5 sekunder.
Hon var i Skövde igår för 26 år sedan också. Då födde hon Jimpan och jag var väldigt studsig av lycka över att jag fått en lillebror.
Jag är fortfarande väldigt lycklig över att jag fått Jimmy som lillebror. Han har satt många spår... under alla 26 år. Jag saknar honom väldigt mycket. Jag saknar hela honom och jag saknar tiden då han levde. Ibland är det fortfarande ganska overkligt att han inte lever.
Det går ju inte ha kalas för någon som inte finns men på Jimmys födelsedag så träffas vi allihop ändå. Som en minnesfödelsedag ungefär.
Vi träffas på kyrkogården. Sedan säger vi till Jimmy att följa med hem och fortsätta minnesfödelsedagen. God mat, Jimmyspel och kort.
Fullt ös på alla ungar. Men de frågar ganska mycket om Jimpan. Nu börjar ju Alice blir stor och undrar också en hel del. Hon är väldigt begåvad, verbal och lillgammal för sin unga ålder. Loffe är Loffe men igår kröp han in i Jimmys rum för sig själv och satt och tittade på en tavla med massor med Jimmykort ganska så länge. Han pratade lite Lofsiska med tavlan, och lyfte händerna upp mot taket flera gånger. Det finns nog en hel del djup i lille Love också.
Loffe har varit lite förkyld och så där ett par dar. Inatt har jag "sovit" (för det är till å överdriva) med minst ett öga öppet.
Han har hostat på ett sätt som ingen annan son i detta hus nånsin gjort. Han har fått sittsova. Varenda gång han hostat så har han fått ont. Ingen rethosta, utan ond skällig, rivig mammasjälssöndertrasande hosta.
Den där hostan får han gärna göra sig av med.. för annars lär vi gäspa oss igenom livet som på en av Loffebilderna.
Han är lite segare än vanligt. Men glad och busig som vanliga Loffe ändå.
På tal om seg. Idag har han äntligen lyckats med att byta ut sitt gamla Aaaaah till regelrätta Mamma. Så nattens söndriga mammasjäl läktes ganska snabbt av hans magiska lilla röst.