Idetiden
Jag gillar inte vintern. Inte den gråa hösten heller. Men nu börjar jag vakna till igen. Tänk om jag hade fått gå i ide under senare halvan av oktober till sista veckan i april. Det hade varit perfekt. Och att jag då kunde få spara på mitt liv under idetiden
så att jag levde dubbelt så många vårar och somrar istället. För som det är nu så är knappt idetiden ett liv för mig.
Jag är inte deprimerad och jag har inte ångest MEN jag är ingen idetidsmänniska.
Wilmer börjar bli smal som en pinne. Han äter som vanligt men nu drar han iväg. Han älskart! Som han väntat på att få dra iväg. Wilmer är ännu inte fyllda tio än men han beter sig sannerligen som en tvättäkta tonåring. Hur detta ska sluta återstår att
se, vi är äckligt lika när det kommer till att tagga till så än lär ju inte sista dusten varit så att säga.
Challe är Challe. Han är väldigt klok, omtänksam och förståndig men jag kan konstatera att han har världens sämsta morgonhumör och han är världens sämsta förlorare. Det är två saker han inte ärvt från mig minsann.
Loffe.. härligare och jobbigare ålder på en och samma gång får man leta efter! Han har aldrig haft några problem med språket direkt så precis alla hans tankar, funderingar och lösningar får jag ta del av. Spontan och ärlig precis som det ska vara.
Och precis som det är så är också JAGET under full utveckling och blom. Det är mycket som är "min", "jag kan själv", "jag vill", "jag måste!!" och jag får minsanns inte glömma: "jag vill inte!!!!".
Tre underbara och olika grabbar som jag mer än gärna ska tillbringa den här efterlängtade efter-idetiden med :)